I måndags lanserades Ajour, en sajt med ambition att "bygga en ny form av journalistik på nätet".
De åtta personer som ska driva Ajour har skrivit egna manifest om sin ambition med projektet.
Johan Hedberg, bloggare och PR-konsult på Springtime PR om sociala medier, skrev i torsdags: "Personligen har jag för mycket koncentrationssvårigheter för att kunna skriva längre texter än så här, men att jobba mig igenom trender på nätet, tugga i mig hela det smörgåsbord min RSS-läsare erbjuder mig varje morgon och att följa med i nyheter som utvecklas just nu fascinerar mig enormt. Där ligger min styrka."
Det är en bra bild av journalistiken i dag. Ett smörgåsbord där fler än någonsin vill äta men allt färre vill duka fram, laga maten och betala för råvarorna.
I en mycket intressant dokumentär om New York Times,
Page one, som får svensk biopremiär den fjärde november, finns en filmad paneldiskussion.
New York Times-journalisten David Carr debatterar med amerikanska företrädare för den nya form av nätjournalistik som Ajour är ett exempel på.
David Carr tystar diskussionen när han håller upp en utprintad sida från nyhetssajten där han klippt bort alla inlägg som refererar till artiklar i New York Times. Det blir ett pappersark fullt av hål.
Detta samtidigt som New York Times i dag kämpar för att inte gå i konkurs.
Vem ska betala för journalistiken? Ajour-grundaren Emanuel Karlsten skriver på Twitter att han är "så trött på" och "helt ointresserad av" frågor som betalningsmodeller, det vill säga hur journalister och tidningar ska få betalt.
Men pengar finns alltid, även i de branscher där det hävdas motsatsen.
Inom musikbranschen går miljardbeloppen till bredbandsbolagen och mobiloperatörerna. Inom journalistiken går pengarna i dag till Google.
Emanuel Karlsten själv har råd att skriva för Ajour genom att han håller föredrag och tar konsultuppdrag. Att berätta om att man inte längre kan leva på journalistik börjar bli mer lukrativt än att producera journalistik.
Emanuel Karlsten förser sig från smörgåsbordet. Foto: Cornelia Nordström
Ajour har en viktig poäng. I ett nytt medieklimat handlar det inte längre om att skriva för läsarna utan med läsarna.
Att Guardian-journalisten Paul Lewis använde Twitter som verktyg för sin undersökande journalistik under Londonupploppen är lika självklart som att Bob Woodward och Carl Bernstein använde telefon under Watergate.
Begreppet "citizen journalism" är dock något helt annat än "Alla är journalister", vilket Emanuel Karlsten skrev i sitt manifest.
Nej, att bedriva journalistik är inte samma sak som att flytta om tallrikarna på smörgåsbordet.
I dokumentären
Page one nämns Washington Post som exempel på en tidning som i dag inte längre har råd med samma tidskrävande journalistik som förr.
Om alla är journalister är alla också busschaufförer. Sajter som Ajour driver på en utveckling där man måste skaffa sig en annan försörjning för att ha råd att köra buss på fritiden.
