Nils Schwartz läser Håkan Nessers nya roman Himmel över London.
Det är omöjligt att skriva om Håkan Nessers nya roman Himmel över London utan att röja innehållet i åtminstone en av de askar han så finurligt har placerat inuti varandra. Men eftersom romanen har gått som följetong i DN under sommaren och når slutet nu på söndag, tycker jag mig med gott samvete kunna avslöja att det inte är Håkan Nesser som har skrivit boken, utan en förtidspensionerad taxichaufför vid namn Lars Gustav Selén, jämnårig med Nesser och till skillnad från denne fortfarande bosatt i staden K. Nesser själv skymtar förbi i romanen, förklädd till kriminalintendenten Arthur Mc-Evans vid Scotland Yard. Han lyckas med Seléns ofrivilliga hjälp gripa en seriemördare som figurerar i berättelsens periferi.
Vid det laget har Selén dock helt tappat greppet om sitt romanbygge, därmed bekräftande sin tes att det är berättelsen som styr berättaren, inte tvärtom. Denna urgamla tes är dock en myt som romanförfattare gärna sprider för att ge sitt hantverk ett skimmer av gudaingiven inspiration. Givetvis har författare en plan för sin berättelse, om inte Lars Gustav Selén, så definitivt Håkan Nesser med sina noggrant kalkylerade intriger.
Det är ingen tillfällighet att det finns en karta över London på insidan av pärmarna till en roman som formligen frossar i gatuadresser. Nesser är den sortens författare som snarare ser kartbilden än topografin när han betraktar ett landskap. Om orterna är fiktiva som Maardam och Kymlinge eller faktiska som London, New York och Kumla spelar mindre roll. Det är i det flitiga bruket av adverbiella prepositioner som "uppe i", "nere i", "ute i", "borta i" som man avläser Nessers inre GPS.
De där småorden kan tyckas betydelselösa, men det är med deras hjälp Nesser skapar den paradoxala förtrolighet och hemkänsla som får oss att villigt snärjas in i hans intrigtrådar och med förnöjsamhet betrakta också de gruvligaste händelser.
Mycket blod flyter dock inte i Himmel över London, det är inte den sortens roman. Nesser vill snarare skapa samma ontologiska svindelkänslor som en Borges eller Calvino. Men den småputtriga stilen håller honom ohjälpligt kvar på gatuplanet, också när han väver in en romantisk kärlekshistoria i en spionintrig från 60-talets London, med utvikningar till välbekanta Nesserorter som K(umla) och Maardam, och med en tidsmässig spännvidd på över 40 år.
Gestalterna i romanen må vara spioner eller älskande, renlighetsivrare eller rumlare, fattiga eller rika, men framför allt är de pjäser i ett spel, där det är ovissheten om utgången som driver läsaren framåt snarare än nyfikenheten på karaktärernas inre och svaren på livsgåtorna.
Man kan med fördel spara romanen till jul. Den varar längre än en Aladdinask och den har fler lager än två. Jag har haft mycket nöje av den. Men svindel framkallar den inte, bara spegeleffekter.
