Håkan Hellström får Expressens musikpris Spelmannen 2015. Foto: Jan Wiriden
Håkan Hellström får Expressens musikpris Spelmannen 2015. Foto: Jan Wiriden

Håkan Hellström är ett drömmande motgift

Publicerad

Håkan Hellström får Expressen Kulturs musikpris Spelmannen.

Eric Schüldt förlorar sig i göteborgarens förtrollade värld.

Konst är förmågan att besjäla världen med sin blick. För trots att det inte är möjligt så faller plötsligt ett regn av påskliljor över Andra Långgatan. Jo, den ligger bara 2 steg från paradise, det är faktiskt sant, gatan är en aveny mot himlen och härifrån går ett sambatåg till Åvägens studenthem där en liten gnista en gång satt och blickade ut över Nya Ullevis dystra betong. Gnistan blev sen till en eld, och i mer än femton års tid har han nu lärt oss att det till synes vardagliga alltid kan fyllas med magi.

På något märkligt vis verkar den här sidan av konsten vara särskilt välutvecklad i ett land som Sverige. Kanske för att vi befinner oss i en avkrok, på en plats där skogarna och åkerlandskapen varit alltings början och slut. När det är långt till den stora världen får den stora världen helt enkelt födas mitt ibland oss.

Därför diktade Hjalmar Gullberg om att Apollon setts mocka i stallet på bondgården där borta medan Bellman hörde toner från Orfeus lyra spira ur Hagaparkens buskar. Och därför gjorde Håkan Hellström Göteborg till universums mitt. Några inledande toner, ett ackord från Hurricane Gilberts gitarr tillsammans med den där rösten som inte verkar kunna dölja någonting, nej plötsligt fanns det ingen gräns för vad kunde hända på den blygsamma sträckan mellan Järntorget och Johannesplatsen.

Håkan Hellström är ett motgift

I en tid besatt av realism, bekännelser och självbiografiska sår är Håkan Hellström ett drömmande motgift. Det han erbjuder oss är nämligen en sensuell blick på tillvaron. Inte för att livet ska bli lättare att uthärda, utan för att det i den blicken finns en reell förmåga att omskapa världen inifrån. Det är som när Håkans förebild Evert Taube i slutet av sitt liv vandrade genom ett nybyggt moloket miljonprogramområde. Var inte det här ändå en allt för steril och tråkig plats för livsnjutaren från Vinga fyr? Nej då. Detta går ju att likställas med en vacker italiensk piazza utbrast Evert och sken upp.

Det var inte sant. Platsen var onekligen ful. Men det var så han kände. Och då blev det sant.

Så är det även med Håkan Hellström. Sjunger han att han föddes med klumpfot så är det då helt oberoende av hur hans egen anatomi ser ut. Precis som att himlen verkligen är gjord av sten när han känner att den är det.

På senare tid finns det ändå de som velat ifrågasätta uppriktigheten i Håkan Hellströms konstnärskap. Rumla runt så där i sjömanskostym när man snart är medelålders, är det riktigt vettigt? Och varför fortsätta att sjunga om krossad kärlek när man är Sveriges mest älskade artist och numera välbärgad som en redarfamilj från början av förra seklet?

En liten gnista

Men en sådan kritik är lika rimlig som att säga åt Evert Taube att sluta längta till Arkadien eller att påpeka att Rönnerdahl inte existerar utan är en avancerad tankekonstruktion. Att kräva att Håkan ska sluta sjunga om kärleken till prinsessan Eva är därför som att sura över att björnen Bamses barn aldrig blir äldre. Eller att Kalle Anka inte har några byxor.

En gång var han en liten gnista på Åvägens studenthem med utblick över Ullevis enorma läktare tvärs över gatan. Här skrevs också många av de tidiga låtarna. Nu i sommar fyller han Nordens största arena två gånger om. Men det finns egentligen inget gåtfullt över Håkan Hellströms enorma popularitet. Vi älskar honom för att han är en av få som år efter år vågat stå naken inför världen. Eller mer exakt: Jag älskar honom för just detta. För mjukheten, den uppriktiga naiviteten, för att han gång på gång bevisar att cynism inte är något annat än brist på uthållighet. Stor konst bär ofta på de kvalitéerna. Cézannes stilleben, det hade varit så lätt att skratta åt hans skeva äpplen. Anaïs Nins dagbok, alltid för mycket och därför fullständigt sann. Franz Schuberts lieder, sentimentalitetens hjärta med sången "Du bist die Ruh" som Håkan garanterat kommer att göra en cover på när han väl upptäcker den.

Ser med Håkans blick på världen

Och till det, en mer tillåtande maskulinitet, fumlig, jordnära och avväpnad. När jag för första gången hörde debutsingeln på klockradion i min stökiga lägenhet våren år 2000 kändes det som en befrielse. Äntligen en väg bort från den indiepop som antingen blivit stöddigt bredbent eller nördigt inåtvänd. Här fanns i stället något som verkade handla om fullständig uppriktighet. Den perfekta blandningen mellan Morrissey och Ted Gärdestad helt enkelt.

Jag ser nu fram emot att åldras tillsammans. För det som är så speciellt i dag är att det modernistiska kravet på förändring inte längre gäller. Dagens artister behöver inte födas på nytt som David Bowie eller Madonna efter varje skiva. De behöver inte heller fastna i nostalgin och tvingas turnera med samma ungdomshits livet igenom. Snarare finns det nu en öppenhet inför det som är det riktigt intressanta, det som också hela Håkan Hellströms karriär är ett så fint exempel på. Fördjupning i stället för förändring.

Kanske kan den fördjupningen lära oss som lyssnar hur man gör för att få den tristaste februaridag att skimra.

På vägen hem från mitt kontor går jag med hörlurarna djupt inne i öronen. För en kort stund ser jag med Håkans blick på världen. Slussen är sig inte lik, det är Gullbergs kaj, på trottoaren blänker isen och visst har lyktorna tänds på andra sidan tunnelbanebron.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag