Byn Hagen i Dalarna, en del av det bykluster som utgör Dala-Floda, är kanske mest känt för att Göran Greider bor där på deltid och gärna omnämner byn i sina skrifter.
Men just nu pågår här en i år femårsjubilerande improvisationsmusik- performance- och poesifestival kallad Hagenfesten, tvärsöver gatan från Greiders gård.
Och även om han själv är med och läser dikter idag, lördag kl. 20, så är huvuddelen av deltagarna runt 25 med unga jazztoppnamn som Nils Berg, Årets svenska jazzartist, på inbjudningslistan.
På Hagenfesten börjar konserterna när traktorn med publiken på släp behagar komma. I Dala-Flodas kyrka på onsdagkvällen får en skir japanska, Seiko Fukushima, sina harpor att i tur och ordning låta som smatterband, Ekots tolvslag och en funkig eolsharpa i femtakt. Det visar sig att hon har träffat korastjärnan från Mali, Toumani Diabaté – och nu möts vi i Hagen av alla ställen.
Någon har sagt att den bästa musiken görs på öar för att där ska ingen någonstans. En sådan ö är Hagenfesten, även om den är en spretig festival med inslag som sumobrottning. Men renodling hade kanske lett till att de mer märkliga idéerna inte hade genomförts.
Som när Marcus Doverud, Daniel Israelsson och Maline Casta dag två leder oss runt i ett mastodontperformance på temat närproducerad mat i ett växthus fullt av tomater.
Det blir en magisk, grön barndomsplats med performanceartisterna som shakespeareianska figurer.
Men innan vi kommit så långt verkar det som om det faktiskt inte ska bli någon performance alls. Happeningen ska nämligen börja med att transportera alla deltagare nedför Västerdalälven i båtar, med Nils Berg spelandes saxofon på en flotte mitt i vattnet. Eller något. Ingen verkar riktigt veta ännu en kvart före start.
Göran Greider är mystisk i sin frånvaro, och han som skulle lånat ut sin båt. Det går rykten om varför han inte kommer – det är som I väntan på Godot. Lappar läggs på den greiderska trappan men båten förblir låst. Vad ska hända på älven? Flytvästarna räcker inte till men Nils Berg ser förvånansvärt harmonisk ut. Jag har börjat bli nervös över min artikel när Marcus Doverud till slut serverar vinbärstilltugg i upptakten till detta första flytande matperformance någonsin, eller åtminstone på Västerdalälven.
Och vad tänker man då, när Nils Berg sedan spelar ensam ute på flotten omgiven av kajaker? (Ingen plurrar.)
Jo, på Sonny Rollins på Brooklyn bridge, och på vilken bra akustik en älv kan vara.
Han improviserar en enkel melodi - innan säger han att andra brukar kalla hans spel filmiskt och emotionellt. Nu bygger han ett tema på en dur-ters och en moll-sjua och låter det studsa mjukt mot lugn älv.
Är det det här som är den nya nationalromantiken? Inte särskilt nationell då, och romantiken snarare en jordiskt förankrad surrealism. Det som inte tummas på är musikaliteten. Jag tycker mig vara med om något nytt. Sedan bjuder Marcus på morotsjuice.
