Pressetik handlar om det man skriver, vanlig etik om det man gör. Visserligen kan gränsen vara suddig: Att skriva är ju en handling. Men det som News of the World anklagas för var helt enkelt brottsligt.
Skandalen handlar inte om det man skrev utan om sättet på vilket historien togs fram.
Droppen som fick bägaren att rinna över för News of the World var avslöjandet att man hade hackat en bortrövad tonårsflickas mobil när hon - som det skulle visa sig - redan var mördad och hennes röstbrevlåda fylldes av oroliga meddelanden. Journalisterna, eller privatspanarna de anlitade, raderade meddelandena för att lämna plats för nya som de kunde lyssna på. När föräldrar-na fick veta att gamla meddelanden hade raderats, antog de naturligt nog att dottern fortfarande var i livet, och lät sig intervjuas - exklusivt för News of the World.
Det var den händelsen som blev gnistan för den folkliga vreden. Tidningen mötte en sådan storm av upprördhet och avsky att den inom fem dagar lades ner för gott. Men historien i sig var ingen engångsföreeelse - den hade föregåtts av en rad andra intrång i privatlivet. Inte heller var det korrupta beteendet något nytt. Millie Dowler är inte den enda som har fått sin mobil hackad på det sättet. Hade Madeleine McCann varit gammal nog att ha en mobil kan vi vara säkra på att tabloiderna hade försökt snoka igenom den. Polisen kommer nu äntligen att utreda de senaste 15 årens mest uppmärksammade kriminalfall för att se om föräldrar och sörjande anhöriga har fått sina röstmeddelanen avlyssnade.
Rupert Murdoch och Rebekah Brooks, vd för News international. Foto: Ian Nicholson
Det viktiga här är att tillvägagångssättet är olagligt - den sortens intrång i kommunikationstrafiken bestraffas med fängelse. Tidningens förre hovreporter har redan avtjänat ett straff för att ha avlyssnat kungafamiljens röstmeddelanden 2007. Det tycks ha lett till att tabloiderna då slutade med verksamheten.
Men lagen nöjer sig inte med att bara bestraffa de per- soner som har utfört själva avlyssningen. Den ställer också deras chefer till ansvar med fängelse som möjlig påföljd, antingen de har beordrat avlyssningen eller underlåtit att förhindra den. Det är det ödet som till sist också hotar Rupert Murdoch - hans son James attesterade utbetalningar till några av offren för telefonhackningen när skandalen började krypa fram.
Och det var sannerligen inga småbelopp - Gordon Taylor fick 700 000 pund. Om chefen för Fotbollsförbundet ansåg det vara värt så mycket pengar att stoppa publiceringen av vad som kommit fram vid avlyssningen så är han antingen häpnadsväckande inkompetent eller skyldig till något som måste mörkläggas. Så här finns mera på spel än bara förlusten av det lukrativa avtalet med British Sky Broadcasting.
Andy Coulson. Foto: Peter Macdiarmid
Kanske är hela skandalen inte alls Murdochs fel, utan i sista ändan prinsessan Dianas. Det var när hon levde som medierna bestämde att människor som väcker allmänhetens intresse inte har rätt till något privatliv överhuvudtaget. Det var då, tycks det mig, som pressetiken bröt samman, vare sig informationen inhämtades lagligen eller inte. Vanligen inte. Ett av de avgörande ögonblicken i den utvecklingen var publiceringen av inspelade samtal mellan Charles och hans älskarinna, och mellan Diana och hennes älskare.
På 90-talet var teknologin så ny att det inte ens var riktigt klart om det var illegalt att lyssna på mobilsamtal i Stor- britannien. Lagen som nu ligger till grund för åtal mot cheferna för News Inter- national antogs först under år 2002.
Vad det laget hade teknologin utvecklats så att öppen avlyssning inte längre var möjlig, men hackning av röstmeddelanden desto lättare. Och det fanns en upparbetad kultur för detta i de brittiska tabloiderna. De viktiga figurerna här är inte kriminaljournalisterna utan de rena brottslingarna: Privat- spanare med begåvning mindre för att lösa brott än att beställa dem - och ibland begå dem. I bakgrunden spökar det ouppklarade mordet på en ledande privatdetektiv som för 21 år sedan hittades på en pubparkering med en yxa i huvudet.
En av de misstänkta i fallet avtjänade senare sju år för att han planterat kokain hos en klients exfru. När han kom ut från fängelset tog News of the World åter hans tjänster i anspråk. Mannen som fattade beslutet var dåvarande chef- redaktören Andy Coulson, som senare blev chef för premiär- ministerns pressekretariat, trots att Cameron var informerad om förhistorien. Nej, det här handlar om något vida allvarligare än "pressetik".
I viss utsträckning använde sig alla tabloider av den här sortens figurer vid millennieskiftet som ett led i sin förföljelse av kändisar.
70 journalister inom Mailgruppen anlitade till exempel en privatdetektiv som senare hamnade i fängelse.
Men fastän Daily Mail sannolikt är Storbritanniens mest inflytelserika tidning, är politikerna inte rädda för den på samma sätt som de fruktar Rupert Murdoch. Man kan vinna val även om Mail hatar en, men en vedertagen insikt sedan 20 år är att ingen vinner ett brittiskt val utan stöd av Rupert Murdoch. Inte konstigt att hans consiglieri trodde att de stod över lagen.
Om några månader får vi veta om de hade rätt, och jag tror att det är nödvändigt för den brittiska demokratin att de blir överbevisade.
Det viktiga i den här historien är inte vad pressen gjorde - det är hur politikerna reagerade och vad polisen inte gjorde med sina patetiska och fega ursäkter för att inte ha satt igång en utredning långt tidigare.
Andrew Brown
kulturen@expressen.se
Andrew Brown är journalist på Guardian och författare till boken
Fishing in Utopia. Sweden and the future that disappeared.
Översättning: Nils Schwartz.
