Nils Petter Sundgren ser censuren hävas på Thriller.
Exalterad högtidsstund för koprofila filmnördar. Scenen är Filminstitutets Cinematek, som inom ramen för serien 100 svenska filmer du måste se visar fyra av filmhistoriens mest utskällda svenska filmer, Thriller, Jorden runt med Fanny Hill, Stenansiktet och Kärlekens språk. Ibland sägs det på skoj att dåliga filmer inte är det sämsta. I den här församlingen är pekoralen mästerverk. Smaktyrannin är ett ont minne blott. Ju sämre desto bättre.
En entusiastisk publik, manlig mest, har kommit för att se Thriller - en grym film. Den spelades in redan 1973 men totalförbjöds av den svenska censuren för att senare släppas efter en rad klipp. Sedan dess har Thriller levt mest som myt, en svensk film maudit.
Nu är det dags för Cinemateket att visa filmen med motiveringen att svensk filmkonst på alla nivåer bör uppmärksammas. Kvällen inleds av Daniel Ekeroth som skrivit boken Swedish Sensationsfilm. För honom är Thriller ett viktigt verk. Annars har Ekeroth dystra minnen av Filminstitutet. Där var han på 90-talet tvungen att se filmer som kritiken gillade men han själv föraktade. Nu har Cinemateket äntligen kommit på bättre tankar.
Dags för möte med Christina Lindberg, den svenska sexfilmens grand old lady. Genombrottet kom med rollen som flickan Madeleine, som tidigt blir våldtagen av en snuskig luffare och tas om hand av en hygglig lantbrukarfamilj. När hon i tonåren kommer till storstaden går det åt helvete. Hon kidnappas av en slemmig hallick, gestaltad av Heinz Hopf med vällustigt teatralt överspel. I hans händer blir Madeleine heroinslav och utsätts för oerhörd förnedring.
Hon tar blodig hämnd. Liksom hjältarna i kinesiska hämndfilmer förbereder hon sig noga, tar lektioner i karate, skytte med handeldvapen och avancerad bilkörning. Sedan går hon till verket med avsågat hagelgevär i handen och mord i blicken. Ju mer publiken får se av Christina Lindbergs världsberömda bröst desto mer entusiastisk blir den. Sexscenerna är grovt sadistiska och bäddar för vällustigt våld när hämndens timme är slagen. Filmen blev slaktad av den svenska kritiken, när den äntligen fick premiär. Nu kan den alltså visas på Filmhuset som en milstolpe i filmhistorien. Vad har hänt?
En förklaring är att toleransnivån för sex och våld på bio har höjts avsevärt. Hämndfilmer har varit på modet ända sedan martial arts-filmerna slog igenom i västerlandet. Christina Lindberg kunde berätta om mötet med Quentin Tarantino som sade sig beundra både henne och filmen Thriller, som skulle vara en av inspirationskällorna till Kill Bill. Och visst finns det beröringspunkter med Tarantinos mer obehagliga sidor. Själv tillhör jag inte hans okritiska beundrare utan känner obehag inför den kalla sadismen i många av hans filmer. Grafiskt filmvåld accepteras på ett helt annat sätt än för 40 år sedan. Huden har blivit tjockare, effekterna grövre, smaken för vulgaritet allt tydligare.
Filmen Thriller är inte alldeles obegåvad. Hantverket är stundvis riktigt hyggligt och det var en snilleblixt att ge Christina Lindberg en stum roll. Säga repliker har hon aldrig kunnat. För att ge filmen godkänt måste man dock ha överseende med hiskliga regimissar som ger mer skratt än rysningar.
Det är just uselheterna som skapar kärlek hos filmkonstens bajsätare. I snacket före visningen av Thriller fanns förakt för det som kallas kvalitetsfilm. Inte bara Bergman utan även Bo Widerberg fick sina sparkar av skräpfilmsentusiasterna, som intog nördiga hjälteposer. Här ser ni grabbarna som vågar stå emot auktoriteterna. Det finns drag av infantilt trots. Nostalgie de la boue, längtan ner i gyttjan är ett mycket användbart franskt uttryck. På Filmhuset den här kvällen kunde man känna suget av längtan ner i filmkonstens träsk. Skräpfilmsdyrkaren riskerar inte att skällas för kulturelitist.
Inget av detta får världen att gå under. Men visst är det än så länge svårt att tänka sig Moderna museet satsa på hötorgskonst eller biblioteken på särdeles usla författare.
