”Jag hälsar på P…. och gör bekantskap med de 2 öfriga Fransmännen, doktor Louis Valland med ett stort skägg och ett intelligent utseende, samt på fotografen Nouette, något äldre och till sätt och yttre påminnande en afskedad sergeant.”
Det är fältmarskalken Mannerheim som är ute på upptäcktsresa i Asien och Kina. Han färdas till häst. Och han har en täckmantel. Mannerheim föreställer upptäcktsresande.
Egentligen är han spion. Han ska för Rysslands del ta reda på hur Kina rustar för att utvidga sitt territorium.
Han är 38 år och det ska dröja 37 år innan han blir marskalk och senare Finlands president. Men den aristokratiska stilen är medfödd. Han är född i en grevlig familj. Han har ärvt titeln baron.
Med nutida språkbruk kan man kalla honom en värsting. Pappan rymde med sin älskarinna till Paris. Modern dog av sorg och Carl Gustaf Mannerheim sattes i skola och blev relegerad.
Han var en individualist i tiden. Såsom Hedin och andra upptäcktsresanden. Men det var inget fel på hans intelligens. Han förde dagbok över sin resa under åren 1906-1908.

Nu sitter jag och läser vad han är med om. De tre volymerna väger väl sex kilo och är oavbrutet fängslande. Man vill helt enkelt gratulera Svenska Litteratursällskapet i Finland som utgivit dessa böcker (och svenska bokförlaget Atlantis som utger dem i år).
Situationen för drygt etthundra år sedan är densamma som i dag. Vad vet vi om Kina? Det land som inom ett år torde gå om Japan i världsekonomin och bli tvåa efter USA.

Mannerheims anteckningar är av värde. Han talade flytande ryska, tyska och svenska. Men dålig finska.
Hur var det med kinesiskan? Den var obefintlig. Tolken var värdelös. Därför skriver Mannerheim en egen parlör, en svensk-kinesisk ordbok på cirka 1 200 ord. Det vill jag kalla fältmässigt. Bra karl reder sig själv.
Det ironiska i sammanhanget är att alla rön som Mannerheim gör som spion är oanvändbara. Till skillnad från det han skriver ner om seder och bruk, om växter, om naturen, om kakelplattornas färg i Samarkands moskéer.
Hela denna kulturhistoria som han tar med i sin dagbok är giltig för alla tider.
Till en början var det tänkt att Mannerheim skulle resa tillsammans med den franske upptäcktsresanden Peillot. De blir omedelbart ovänner. Mannerheim har beställt kirgiziska prydnader och en vävstol. När de inte levereras i tid blir Mannerheim så arg att han vägrar att ens hälsa på kirgizerna när de kommer med det han har beställt.

Peillot håller nästan på att svimma. En sådan oförskämdhet har han aldrig bevittnat. Men så har den arme Peillot aldrig mött en så pass excentrisk aristokrat tidigare.
Deras vägar skiljs. Mannerheim börjar sin noggranna bokföring av stort och smått. Och han tar bilder. Ute i öknen. 1 260 bilder tar han. 58 av dessa misslyckas.
Han bokför allt: motiv, klockslag, avstånd, belysning, exponeringstid.
Och mycket annat. För varje bild.
Ingenting kastas bort. Varje synintryck bevaras. Och en ny bild av Mannerheim växer fram. Han är författaren, vetenskapsmannen.
Han skriver bättre än någon författare av en modern guidebok.
”I mitt tält kunde jag ej täcka mig tillräckligt för att hålla mig varm, och kl halv fem, då jag steg upp, frös jag rigtigt ordentligt, tils jag fått en kall afrifning.”
Den som reser till Helsingfors i dag gör klokt i att besöka Mannerheim-museet. Där finns hans smala brits. Hela sitt liv sov han som om han befann sig i ett tält eller under klar himmel.
Mannerheims historia är vår, liksom Finlands historia och Rysslands. I sina dagböcker visar Mannerheim att det är just så.
”Dagens väg har samma karaktär som gårdagens.” Skriver han, helt korrekt.