Nils Schwartz läser en ny reportagesamling av Günter Wallraff - reportern som är mer än sina förklädnader.
Svenska journalister med grävambitioner kan hitta inte bara inspiration utan konkreta reportageuppslag i Günter Wallraffs nya bok Rapport från vår sköna nya värld.
Då menar jag inte att sminka sig svart och utge sig för att vara somalier i akt och mening att in på den egna huden erfara den mer eller mindre öppna rasismen. Knappast heller att förklä sig till uteliggare, allra minst i 15 minusgrader. Att Wallraff väljer att genomföra det projektet när vintern är som värst, säger annars en del om hur seriöst han går in för att förstå vad det faktiskt innebär att leva längst nere på botten.
Nej, den sortens personliga nedsänkning i den verklighet man rapporterar om kan man inte kräva av journalister i gemen – till det behövs nerver av stål, skådespelartalang och en viss besatthet.
Men det är bara hälften av de åtta reportagen i boken som utgår från sådana maskeraduppvisningar – förutom somalier och uteliggare, spelar Wallraff också arbetare på en brödfabrik och telefonförsäljare. De andra fyra reportagen bygger på källor som har uppsökt honom för att berätta om sina upplevelser – med sitt rykte som avslöjare av missförhållanden är Wallraff i sina mindre spektakulära projekt Tysklands Janne Josefsson.
Ett av reportagen handlar om den amerikanska kaffekedjan Starbucks, vars utnyttjande av sin underbemannade personal knappast är förenlig med arbetslagstiftningen i Tyskland och än mindre i Sverige. Eftersom Starbucks alldeles nyligen har öppnat sina första kaféer i Sverige, kan man betrakta Wallraffs reportage som ett direkt tips att göra en liknande undersökning här hemma.
Brödfabriken där Wallraff jobbade några veckor är underleverantör åt den tyska livsmedelskedjan Lidl, verksam också i Sverige. Hurdana är villkoren för dem som jobbar hos Lidls svenska underleverantörer? Och hur är det med dem som arbetar som lärlingar hos svenska stjärnkockar, blir de lika hänsynslöst utnyttjade av sina arbetsgivare som i det tyska exempel som Wallraff rapporterar om.
Eftersom det i svenska medier, i synnerhet på ledarsidorna, är populärt med starkt kritiska artiklar om facket – säkert berättigat många gånger – borde det ändå vara av journalistiskt intresse att ta del av hur fackliga företrädare trakasseras av vissa tyska arbetsgivare, stora som små.
Det finns till och med jurister som i föredrag, böcker och på hemsidor beskriver hur man med knep och finter och utpressning kan driva fackrepresentanter till sammanbrott.
Som sagt – svenska journalister har mycket mera att hämta i Wallraffs reportage än att blott falla i stum beundran för hans oefterhärmliga förklädnadskonster.
