Jag gillar Gunnar Ardelius sätt att skriva, hur mycket som helst. Det lyriska drömmeriet och den vardagliga tonen som inte förenklar och naglar fast utan i stället använder sig av det kortfattade, återhållsamma och sträva för att skapa en känsla av förflyttning. Ständiga rörelser i stadslandskapet, människan på väg ut ur bilden, texten på en gång snabb och långsam.
Ardelius tredje roman är en fristående fortsättning på hans debutbok från 2006,
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.
Berättarjaget Morris går omkring i spillrorna av sin tidigare kärlekshistoria med Betty, och den romantiska dubbelhet som Ardelius är en sådan mästare i att skildra, kombinationen av avstånd och närhet, berusning och tvekan, får här ytterligare fördjupning. Det handlar om föräldrar som inte får sina liv att gå ihop, om nödvändigheten av att hitta en egen frihet i livet.
Gunnar Ardelius. Foto: Sara Mac Key
Morris bipoläre pappa löptränar som en galning. Vissa passager i den nya boken är som skrivna i springtempo och utspelas utmed olika träningsrundor, kring Bergshamra, Bergianska trädgården och Edsviken. Staden finns där med sina adresser och gångvägar, tunnelbanestationer och utsiktspunkter, och de gemensamma träningarna inför halvmaran blir också en alternativ karta över det samtida Stockholm.
Men det som på ett finurligt vis låter andningen påverka språk-rytmen, både som andfåddhet och som eftertänksamt lugn, är också en reflektion över hur olika tidslager och minnesfragment kan flätas in i varandra.
Det sker bland annat under ett besök på Christian Boltanskis utställning på Magasin 3,
Les archives du coeur, där det upprättades ett arkiv över besökarnas hjärtljud.
Det finns en självklarhet i hur Ardelius använder det här motivet. Det har ingenting med intellektuell smartness att göra, däremot med textens tankefrihet. Och kanske är det friheten jag tycker allra bäst om.
Morris förstår efterhand någonting viktigt om sig själv och sin tvehågsenhet. Ambivalensen gör honom rikare, starkare, och Ardelius lyckas, i ungdomsromanens form, vara på en gång samtidsdirekt och tidlöst personlig.