Gunilla Brodrej

Profeten på pulten

Publicerad
Uppdaterad
Daniel Barenboims förhållande till cellisten Jacqueline du Pre är lika mytomspunnet som hans framförande av Wagner i Israel. Hans Beethovensonater är legendariska, Bayreuthfilmen med Kupfer likaså, Staatsoper Berlin frodas fortsatt under linden. Judar och palestinier i Mellanöstern spelar tempererat tillsammans och besöker Buchenwald för att förstå. Han har även startat musikdagis i Ramallah och Berlin.
Med Barenboim vill man prata om allt.
Jag är lovad en kvart.
Vad skiljer Berliner Philharmoniker från Chicago Symphony Orchestra? Är konserten i Ramallah med Väst-östliga Divanorkestern ditt livs största triumf? Finns antisemitismen kvar i det tyska kulturlivet? Hur orkar du fortsätta sedan din bästa vän Edward Said dog? Hur många gånger har du varit hotad till livet?
Och så vidare.

På Östersjöfestivalens första dag visas Paul Smacznys långfilm om Saids/Barenboims humanistiska projekt Väst-östliga Divanorkestern där ungdomar från Israel, Palestina, Syrien och Libanon sommarrtid repeterar klassisk musik och pratar Mellanöstern och avslutar med turné.
Filmen visar upp en både sentimental och komplex bild av en orkester som fått en djupt symbolisk roll. Barenboim säger att han är opolitisk, men han är långt ifrån okontroversiell i sin kritik mot Israels oförsonlighet och upprepar att man måste kunna dela det lilla man har.
Barenboimbesöket med Divanorkestern är en rörig men trevlig ”tvåstatslösning”, ett samarrangemang mellan Östersjöfestivalen och Judiska teatern.
Under ett öppet samtal efter filmen slår Barenboim fast att han absolut inte är någon politiker, för de kompromissar, det kan man inte göra om musik.
Kompromissar gör inte heller Barenboims agent – en mur förkroppsligad. Han arbetar sammanbitet, men misslyckas med det mest basala: att hålla sin protegé mätt och nöjd.

När det äntligen är min tur mitt på Berwaldhallens podium ser Barenboim, 66 år, djupt olycklig ut.
– Please, jag är hungrig, vädjar han, som om han helst skulle vilja slippa.
– Kom vi går och äter en hamburgare, säger fotografen, men han får genast onda ögat av agent Obeveklig.
– Så mycket! utbrister Barenboim när han får syn på min frågelista. Jag låter mig dirigeras och kastar spiralblocket över axeln.
– Titta! Nu ler du! Det känns redan bättre, skrattar han.
Att unga palestinska Tyme Khleifi spelar tillsammans med israeliska musiker i Divanorkestern är svårt att acceptera för många hemma i Ramallah, har hon nyss berättat. Jag tänker på att det judiska underbarnet Daniel Barenboim inte kunde ta erbjudandet att resa till Berlin och spela med Furtwängler och filharmonikerna 1954. Det var för nära krigsslutet.

Kan man jämföra din situation då med Tymes nu, fast hon är med, mot alla odds?

– Nej, jag led aldrig direkt av tyskarna, inte min familj heller, men Tyme har direktkontakt med checkpoints och alla vardagssvårigheterna under israelisk ockupation.
Jag vet inte om han förstod frågan, jag menar ju att Tyme gör en lika uppseendeväckande resa som han själv kunde ha gjort på 50-talet som jude i Tyskland.
Ny fråga:
Man kan se det här projektet i ljuset av kolonialismen. Europa var i högsta grad delaktig i att skapa konflikten i Mellanöstern, och nu ska araber spela vår musik!
– Västeuropeisk musik har ingenting med imperialism att göra, den är ett uttryck för ett högkulturellt samhälle. Och det fina är att människor från byar i Palestina, Israel, ja till och med Afrika och Kina kan ”vibrera” på samma sätt.
Vad grälar ni om i orkestern?
– Musik, politik och Mellanöstern.
Är det stor skillnad att dirigera den här orkester mot andra orkestrar?
– De flesta orkestrerar spelar för att tjäna sitt livsuppehälle. Den här spelar för livet. Nu måste jag gå.
Muren igen.
Jag fick i alla fall fyra minuter.
Kulturredaktionen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag