Brottaren Mikael Ljungbergs tragiska livsöde iscensätts som opera.
Gunilla Brodrej känner mest att ämnet är för nära i tiden och för privat.
Det är sex år och en månad sedan brottaren Mikael Ljungberg begick självmord. Chockvågen golvade Idrottssverige. Många som fyra år tidigare skrikit sig hesa när han blev guldmedaljör i 97-kilosklassen under OS i Sydney stod nu stumma med munnen öppen. Det gjorde du och jag med. Brottarbjörnen som brukade beskrivas i scoutkårstrevliga termer och skulle bli sportchef på förbundet hade hängt sig på toan på psyket i Mölndal.
Nu har Daniel Boyacioglu och Paula af Malmborg Ward skrivit en opera inspirerad av hans öde. Greppet är gammalt, tragedi med dödlig utgång based on a true story. Verdis opera om lyxhoran La Traviata bygger till exempel på ett verkligt öde, nämligen den fattiga normandiska gårdfarihandlardottern Alphonsine Plessis som lät sig försörjas av förmögna män. Alla har glömt Plessis. Ingen har glömt Ljungberg. Man går till föreställningen med gråtknappen blottad och möter diskbänksrealism hemma hos paret Ljungberg på Solsidans skuggsida. Vågen, tårtan, samlaget och tv:n.
Det känns ingenting mer än för tidigt och för privat.
Jag gillar i och för sig somligt som konflikten mellan det inre och yttre livet och hur Malmborg af Ward komponerar ihop det för stråkkvintett, trumpet och marimba. Ward är en entertainer, precis som librettisten. De borde ha skrivit en buffa på ett helt annat ämne. Den oroväckande bergmanska Jokergestalten, spelad av Boyacioglu själv, talsjunger med karisma och säregen språklig ansats som överglänser materialet. Han är självsäker även om han står i fula badbyxor och battlar, som i det roliga You- tubeklippet med Lilla Al Fadji. Han behöver inte ens kunna sjunga för att funka på operan, men det är bra att han kan räkna, för de här musikerna har inte fått chansen att bli samspelta till premiären.
Karl-Magnus Fredriksson och Marianne Hellgren Staykov gör det mesta de kan av sitt skaviga kärlekspar, den ena en trulig, sorgsen fåordig bjässe med sysselsättningsproblem (?), den andra en kvittrande mammatyp/plågoande.
Man har velat attrahera en ny publik, men för det behöver Kungliga operan mer än två för operan artfrämmande namn.
Man behöver, precis som Dramaten och Stadsteatern, en självständig experimentell sidoscen som arbetar under egen konstnärlig ledning.
Vad vill de? Förmedla brottningens magi för en okunnig publik av kulturtanter som jag, eller operans magi för sportfånar? Jag är ledsen.
Visserligen har Ljungberg pokalerna och medaljerna i en papperskartong, men det enda som påminner om brottning är det mekaniska sexet på den heltäckande mattan.