Förra helgen la Kungliga operan ner Richard Strauss högdramatiska Elektra för den här gången. Tre brudar har burit den på sina starka ben: Katarina Dalayman, Emma Vetter och Marianne Eklöf. Utsålda hus.
Nu är det dags för den lättsmälta operetten Läderlappen och då är det karlar som säljer biljetter: Loa Falkman, Jan Malmsjö och Helge Skoog.
Den avtackade regissören Ann-Margret Pettersson återkommer till operan för att. Ja, varför? För att göra en ny läsning av operettvärldens mest uttjatade och älskade verk? Nej, för att slå upp samma gamla Dom Pérignon och hoppas på att operettpubliken ska komma störtande så att man tillsammans kan råda bot på Kungliga operans ekonomiska problem.
Så, skål! Det här är glitter, yta och trevliga sångnummer utan större fördjupning.

Händelserna är förflyttade till hotell Carlton i Cannes på 20-talet, och rollerna förflyttade ur varje förklarande sammanhang. Staffan Aspegrens slösande 60-talsfest för Göteborgsoperan förra året framstår som djupsinnig. Jag gillade den inte, men han försökte ändå tillföra något nytt till karaktärerna, den göteborgska aristokratin och det tomma livet. Eisenstein flydde till jobb och älskarinnor och Rosalinda var en frustrerad och understimulerad lyxhustru. De fick en presentation. De här får en kostym.
Tenoren Michael Weinius (Alfred) får nöja sig med stereotypen tramsig tillbedjare, koloratursopranen Kerstin Avemo (Adèle) reduceras till fnissande våp och inte heller sopranen Lena Nordins stora roll som den bedragna/otrogna Rosalinda intresserar regissören märkbart.

Som kompensation finns alltså tre scenrävar: Loa Falkman (greve von Eisenstein), Helge Skoog (fångvaktare Frosch) och Jan Malmsjö (Prins Orlofsky). Malmsjö har ingen röst att skryta med längre, men han är ljuvlig som ryska balettens chef, Sergei Diaghilev, en gammal självlysande, men trött festprisse, som omger sig med unga vackra dansörer.

Helge Skoogs Frosch (talroll) bidrar med salt till anrättningen och lockar fram de största skratten med sin nästan aggressiva publikflört. Loa Falkman sjunger härligt och framsäger sina talrepliker som om han kommit på dem i stunden. Ibland kommer han faktiskt inte på dem alls, men man älskar honom ändå.
Barytonen Marcus Jupither är föreställningens överraskning. Han gör ett varmt och äkta personporträtt av sin fängelsechef. Att någonting så självklart överraskar är dessvärre ett symtom på en föreställning som, tre akuta aktörgubbar till trots, lider av anemi.