Musiker brukar vara genuint ointresserade av etiketter och vad folk tycker att de låter som. Men musik lever i kraftfältet kring musikaliska minnen. Det kryptiska namnet H3FK döljer en fusion mellan Örjan Hulténs trio och Fakir/Karlsson, och låter som beteckningen på något gymnasieprogram.
Musiken låter lite folklore à la Ale Möller eller Filarfolket (Ellika Frisell vart tog du vägen?), jazzfunk som på Stings Bring on the night-livespelning från 1985 (Branford Marsalis, where art thou) och barndom som Riedels musik kring Astrid Lindgren. Och jag får en tår i ögat när det påminner om den orientaliska våg som drog genom jazzen redan på 60-talet och som blev till en numera gulnad musikvetenskaplig uppsats. Har de här killarna över huvud taget hört talas om Okay Temiz och Maffy Falay, våra avantgardistiska jazzturkar från förr?
Det spelar ingen roll, det svänger precis på min våglängd.
Det låter banne mig som mitt liv. Som också strövis och ofrånkomligt kompats av ursvensk tomgångsjazz. Ni vet av typen som klinkar när dagisungarna stavar fram namn i Fem myror är fler än fyra elefanter. Ett tillstånd.
Men just då bryter Salem Al Fakirs fiol tristessen och snurrar upp den sömniga svenska chartergruppen genom ökenlandskapet.
Och soundet känns nytt och luktar gott.
Med ”Alvarsleken” har oud-lutenisten Mats Karlsson faktiskt skapat årets första verkliga jazzrysning. Några slingrande teman, svåra att klura ut, därför oemotståndliga.
Med rustika ”Imra” hamnar man pladask tätt intill snickerboa med drängen Alfreds arabiska själsfrände Al Fred och till ”Allt väl på Tallbacken” vill man magdansa sig fram genom småländska hagar till gungande komp.
Mats Karlsson och co kryddar upp den melodiska svenska jazz som är sprungen från grabbarna kring Georg Riedel – saxofonisten Örjan Hultén ligger tätt intill traditionen med lyriska ”Yubimine”.
Musikerna är, förutom redan nämnda, Nassim Al Fakir (darbuka, djembe och congas), Fredrik Rundqvist (trummor), Filip Augustson (bas), samt Jonas Östholm (piano, dragspel och melodica).
Plattan heter Nubiska nätter, men kunde lika gärna heta ”Night in T”, T för Tunisia, Tunnelbanan eller Trollhättan och om någon kallar detta för världsmusik så lägger jag mig i fosterställning och kvider för det ordet betyder absolut ingenting längre.
Det skulle behövas rätt många Carl von Linné för att få ordning på den musikaliska trädgårdstäppan. Det har Sveriges bästa musiktidskrift Lira insett för länge sedan, gett upp och skriver om nästan allt man kan lira, inklusive ogräset. Därför luktar det lite unket när den 75-årsjubilerande Orkesterjournalen utger sig för att vara ”Sveriges enda jazzmagasin”.
I morgon firar OJ med bland annat H3FK, ett svårbestämd art som Lira borde ha första tjing på.
FOTNOT. H3FK har två spelningar i Stockholm i morgon kväll: Releasespelning på Stallet, Nybrokajen 11 och Orkesterjournalens 75-årsjubileum på Fasching.
