Aftonbladets schlagerexpert Markus Larsson uttryckte nyligen sin avsky för "vuxna människor som ylar som skållade varulvar". I en pikaresk jämförde han "La voix" med kräksjukan och var allmänt underhållande. Larsson föredrar hårdrock. Vad han inte vet är att självaste operakompo-sitören Gioacchino Rossini använde liknande vokala metaforer redan 1868. Han hade bara några månader kvar att leva och tenorer hade till Rossinis förtret just börjat klara av att sätta höga C. Han föredrog kastratsång. I ett brev skrev han: "...den virtuosa sången är ersatt av den nervösa stilen, det högstämda med ylande."
Det tar tid att vänja sig vid det nya.
Larsson med flera fick spurtkrypa till korset efter Malenas vinst.
Själv bokade jag segerrusigt flyget till Frankfurt för att kolla in vardags-Malena när hon knäcker extra som Askunge.
Det ska bra mycket till innan exempelvis Stadsteatern byter ut Helena Bergström som leading lady i Cabaret eller Oscars löser av Helen Sjöholm i långköraren My fair lady, men i operahusen byts stjärnorna ut ungefär som trasiga glödlampor.

Det har gått två år och lika många melodifestivaler sedan jag såg Malena Ernman i den här rollen sist, då var det i Irina Brooks koncept från Théâtre des Champs-Élysées, som Kungliga operan köpte in i färdigt skick och som fortfarande rullar. Med Malena som närsynt och drömsk caféservitris.
I Frankfurt återanvänds husets uppsättning från 2004, gjord av britten Keith Warner. Han har tagit fasta på Angelinas (Askungens) slutord "Allting var en dröm, en opera..." och låter föreställningen kränga fritt som en sagodröm, en inre process och en lek i Angelinas huvud. Prinsen viftar hon i väg på slutet. Han fanns ju ändå inte på riktigt. Och hon står stark.

Proportionerna och perspektiven för tankarna till Alice i underlandet. Det surrealistiska greppet hade krävt ett större regiarbete, intressantare koreografi, och gärna lite mindre av, den möjligen avsett taffliga, dockspelsgestiken.
En välvillig slutsats är att det inte riktigt ska sitta ihop men det drabbar tyvärr det musikaliska. Några föreställningar till och de hittar säkerheten och balansen. Tre av sångarna debuterar i sina roller.
Malena Ernman kan rollen som en smäck och smeker och leker fram sina hisnande snabba belcantolöpningar, Rossini-sångare slår ju nästan knut på sig själva. Malena funkar som en blåsbälg på den falnande ensembleglöden. Det tar fyr igen. Vad var det nu Markus Larsson kallade henne - "isdrottningen från Sandviken".
Men jag smälter.