Geir Gulliksen. Foto: Baard Henriksen / WEYLERGeir Gulliksen. Foto: Baard Henriksen / WEYLER
Geir Gulliksen. Foto: Baard Henriksen / WEYLER
Eugene Jansson "Flottans badhus" (1901).Eugene Jansson "Flottans badhus" (1901).
Eugene Jansson "Flottans badhus" (1901).
Hippolyte Flandrins "Jeune homme nu" (1836).Hippolyte Flandrins "Jeune homme nu" (1836).
Hippolyte Flandrins "Jeune homme nu" (1836).

Gulliksen: Vi män är inga enkla varelser

Publicerad

I Therese Bohmans nya bok vill kvinnan titta på nätporr och bli objektifierad.

Geir Gulliksen läser "Aftonland" och funderar över mannens nya roll när kvinnors frigörelse handlar om att få vara "dåliga feminister".

Män förstod hon, de var enkla, tänker huvudpersonen i Therese Bohmans roman ”Aftonland”. Den tanken har hon gemensamt med väldigt många andra i vår kultur. Både kvinnor och män verkar tycka att män är förutsägbara, självcentrerade, med bristande förmåga till empati och omsorg.

När jag läste Therese Bohmans Augustprisnominerade roman ”Aftonland”, slogs jag av något som jag inte har sett återspeglat i recensionerna av boken. Det har med huvudpersonens tydligt definierade sexuella identitet att göra: ”Det heterosexuella umgängets koreografi var oerhört enkelt för henne, det var svårare med de män som inte spelade med. Hon brukade tänka att liksom vissa kvinnor verkade ha extra god hand med djur eller barn, hade hon särskilt god hand med heterosexuella män.”

Bekräftelsen från män är viktig för henne, hon vill bli objektifierad, men det är tabu att tillstå det. På samma sätt är det ett tabu att hon vill ha män som hon egentligen inte vill erkänna sig dragen till – män som står under henne socialt, män som är tjocka eller oattraktiva.

Therese Bohman.Foto: Göran Segeholm / NORSTEDTS

Dåliga feminister

Karolina, som hon heter, tittar på nätporr på kontoret. Hon skäms, men får orgasm av det. Hon är, kort sagt, en levande människa med ett tydligt begär. Och begäret, vet vi ju, lever sitt eget liv. Det kan rikta sig mot människor vi knappt tycker om och som vi aldrig ens hade klarat av att prata med. Det fritt flytande begäret är starkt och rent framställt i romanen, och Karolinas insikt borde vara lika självklar för kvinnor och män.

Att kvinnors sexualitet är friare än förr kan vi antagligen tacka feminismen för. Men Karolina har det svårt med feminismen, hon känner sig instängd av den: "Det hade feminismen gjort bra, tänkte hon, om än omedvetet och i hopp om att göra det motsatta: i den mest sekulära och frigjorda av tider hade den skapat helt nya tabun som hon tyckte om att hänge sig åt fantasier om. De män som absolut inte förtjänade hennes hjärna ville hon ge sin kropp."

Hon ger feminismen skulden för sin skam, men borde hon inte snarare ha riktat kritik mot den gamla patriarkala skräcken för kvinnligt begär? Jo förstås, men det är inte där slaget står, inte för Karolina. Kanske inte för Therese Bohman heller. För många yngre kvinnor innebär det att definiera sig som en fri individ och bli det som Roxane Gay har kallat för en ”bad feminist”; hon vill ha kontroll över sitt liv, men vill också överlämna sig åt någon som tar hand om henne; hon sitter i bilen och lyssnar på rap med kvinnoförnedrande texter, säger att hon kränks av det i djupet av sin själ, men njuter ändå.

 

LÄS MER: Knivskarpt om den ofrivilliga ensamheten hos Bohman

En annan sorts man

Karolina kanske också är en dålig feminist, men framför allt tror jag att hon är en kvinna som vägrar att anpassa sig till en idealiserad människobild, hon vill inte bli sedd som ett offer bara för att hon är kvinna. Hon vill värna sig själv som sammansatt, levande, felbar.

Och vem vill inte det?

Men jag tror inte att Karolina hade tyckt om mig, och jag hade nog inte trivts med henne heller. Jag hade sannolikt varit en av alla män som hon blir irriterar sig på för att jag inte ”spelar med”. Jag är för seriös och pretentiös och alldeles för upptagen av att inte slösa bort min tid. Jag vill komma nära inpå dem jag talar med.

Allra helst vill jag föra sådana samtal som många kvinnor påstår att de bara har med andra kvinnor. Jag vill inte vara med på spelet som går ut på att en kvinna ska göra sig vacker och bli charmerad av en man. Jag vill gärna vara charmerande, och jag faller för det hos andra, både kvinnor och män, men då handlar det inte om att flörta: det handlar om att ta vara på varandra som individer och kanske, för en kort stund, slippa undan alla de tomma, instrumentella samtalen.

 

LÄS MER: Drömmen om den lyckliga familjen hos Geir Gulliksen

Objektifiera sig själv

Jag vill inte vara en man som liksom viljelöst vänder mig om efter hon med den korta kjolen, med den djupa urringningen, hon som går genom rummet som om hon alltid har blivit betraktad. Jag har försökt det själv, att gå som en traditionell kvinna, gå på gatan som om jag måste skydda mig mot begärliga blickar. För en man är det intressant att pröva detta – du ska helst göra det när ingen ser på – eftersom det att objektifiera sig själv innebär en paradoxal känsla av värdighet, en märklig blandning av makt och sårbarhet. Den här känslan befinner sig långt från det typiskt manliga, tror jag. Vi är vana vid att tro att män vänder sig om efter kvinnor, inte det omvända. Jag vill inte vara en man som vänder sig om efter vem som helst, men jag ler gärna mot ett öppet och vänligt ansikte på gatan, oavsett om det är en man eller kvinna.

Lyckligtvis kan man ofta göra det utan att bli sedd som lättillgänglig.

 

LÄS MER: Bohman: "Klaga inte på den duktiga flickan"

Mannen som ett offer

En gång stod jag och tittade på när min dotter spelade fotboll och pratade med en av de andra – höll jag på att säga – mammorna. Jag uppfattade vårt samtal som personligt och intressant, men plötsligt sa hon: ”Män kommer alltid fram och vill prata med mig för att jag är blond.”

Det måste ha funnits en sorts bitter insikt i den repliken, om att män bara ville prata med henne för att de tyckte att hon var vacker, alltså exakt det spelet som Karolina önskar sig. Det var oklart för mig om hon betrodde sig till mig om andra män, eller om hon räknade mig till en av männen. Så lätt hon gjorde sig till ett offer!

Jag ångrade att jag hade pratat med henne, och gjorde mig själv därigenom också till ett slags offer – jag hade trott att vårt samtal var jämbördigt, och kände mig reducerad till att bara vara en representant för mitt kön.

Men jag ser det ju själv: jag ser ut som vilken annan man som helst. När jag var yngre såg jag betydligt mer androgyn ut. Och jag njöt av att vara det, jag spelade på det, för det gav mig friheten att inte bli sedd som man. I dag kan jag rycka till inför min spegelbild, för jag ser ut som äldre män alltid har gjort: det vuxna, lite tunga ansiktet. Ett distinkt sätt att gå på, som om jag bara måste fram, oberörd av allt omkring mig. Ändå reagerar jag med förtvivlan varje gång jag märker att någon (oftast kvinnor) ser på mig med blicken som definierar mig som enkel, maktsökande, en som liksom bara vill hoppa i säng med vem som helst. En engelskspråkig vän till mig sa en gång att han varken ville vara ”man” eller ”woman”, han ville vara en ”woe-man”; en som vågar vara innerlig, och som bekymrar sig för hur han framstår inför andra.

 

LÄS MER: Kärlek utan bråk döljer ofta något ruttet

Enda lösningen för män

Kanske är det den enda lösningen för män som vill slippa bli sedda som typiska män. Kanske måste vi alltid gå runt med en dubbel, problematiserande blick på oss själva och andra. Och kanske måste vi säga det och om igen: Jag är inte enkel!

För min del handlar feminism om att slippa bli sedd som representant för ett helt kön. Alltså om att frigöra sig själv som individ. Och kanske står feminismen öppen för mig på ett annat sätt än för Karolina, just för att jag är man? Som man kan jag definiera mig själv genom att vara hemma med barn och ta huvudansvaret för det husliga, till exempel. Hade jag varit kvinna hade jag inte kunnat göra det utan att känna att jag gled rakt in i gammal och lite hånad husmorsroll. Men det förutsätter att jag får lov att göra det. Det hjälper ju inte att byta roller heller i längden.

Vi blir till i mötet med andra; för att jag ska kunna vara ett annat slags man måste jag umgås med kvinnor som inte behöver känna sig som typiska kvinnor.

 

Geir Gulliksen

Kulturen@expressen.se

Geir Gulliksen är norsk författare och aktuell med boken "Berättelse om ett äktenskap".

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag