Upphovsrätten är en mänsklig rättighet, hävdade författarförbundets ordförande Mats Söderlund i DN i torsdags. I likhet med exempelvis rätten att slippa tortyr är den, menade han, omistlig för att vi ska kunna njuta vårt fulla människovärde. Det framgår inte om författare alltså har större människovärde än exempelvis artister, då de senares upphovsrätt gäller kortare tid.
Söderlund personifierar det största problemet med upphovsrättsdiskussionen – att det inte går att föra någon. Om förändringar i upphovsrätten är lika illa som tortyr finns det ju inte mycket att tala om. Då finns det heller ingen gräns för den repression som kan och bör användas för att mota upphovsrättsbrott. Därför stöder Söderlund såklart upphovsrättsindustrins brutala kamp. Montera gärna ner integritet och rättssamhälle, så länge ingen länkar till mina dikter på nätet.
Men upphovsrätten är ingen rättighet. Den är ett skråprivilegium, ett minimonopol, som infördes för att gynna kreativt skapande. I dag står den i direkt konflikt med både de produktionsmedel och den skapandetradition som digitaliseringen givit. Om vi som samhälle fortfarande vill gynna skapande kan vi inte lyssna på dem som ser sina privilegier som för evigt givna av en uppenbarligen allt mer hämndlysten Gud.