Efter en period då religionen såg ut att vara på tillbakagång har den åter blivit en avgörande faktor i världspolitiken. Återupplivningen av fatwan mot Rushdie, Bush-administrationens motstånd mot stamcellsforskning och den nuvarande polska regeringens militanta klerikalism är bara några exempel på en tendens som inte visar några tecken på att försvagas under överskådlig tid. Långt ifrån att tyna bort eller att begränsa sig till privatsfären står religionen åter i politikens centrum.
I många länder tycks politiker och opinionsbildare tagna på sängen av denna utveckling. Tron på en oavbruten sekulariseringsprocess har varit förhärskande bland västerländska intellektuella i generationer. Från Condorcet och Marx fram till i dag har upplysta tänkare hävdat att religionen är bakåtsträvandets biprodukt. Allteftersom kunskapen och välståndet växer och demokratin sprids kommer religionens makt att förtvina. Vår uppfattning om världen kommer i allt högre grad att formas av vetenskapen, och snarare än att söka tröst i livet efter detta kommer vi att se fram emot en ständig förbättring av de mänskliga villkoren. Någon gång i framtiden kommer människor inte att behöva religion över huvud taget.
Problemet med detta synsätt, som fortfarande har stort inflytande, är att det inte finns några tecken på en sådan sekulariseringsprocess. Under det senaste decenniet har kyrkan visserligen förlorat mark i delar av det katolska Europa som Irland, Spanien och Portugal, och Storbritannien har varit en post-kristen nation sedan länge. Men i USA – som för många är den moderna demokratins böjningsmönster – förblir mycket som det var när Toqueville noterade den intensiva, allt genomträngande religiositeten under sitt besök 1831. I det postkommunistiska Ryssland har såväl Gorbatjov som Jeltsin och Putin efter 70 år av religionsbekämpning sagt sig vara troende och den ortodoxa kyrkan har i dag samma betydelse i staten som under tsartiden.
Det finns i själva verket inget skäl att tro att religionen kommer att bli mindre central i människors liv. Påståendet att det någonsin har funnits en sekulär era kan däremot ifrågasättas. De politiska massrörelser som i så hög grad formade det förra seklet fyllde samma psykologiska och sociala funktioner som religionen. Under en tid skänkte kommunismen livsmening åt dem som – huvudsakligen i västerländska länder där man tryggt kunde bortse från den praktiserade kommunismens vederstygglighet – trodde på det utopiska löftet om en strålande framtid. Nu när den utopiska visionen har slocknat, vänder sig många åter till religionen. Förra seklets politiska religioner överges till förmån för de traditionella trosriktningarna – ofta dessvärre i form av fundamentaliska karikatyrer.
Långt ifrån att utvecklingen går mot en värld där religionen är frånvarande eller marginaliserad, är det snarare den sekulära eran som hör till det förflutna. Gårdagens massrörelser har smält bort, och visionerna om en ny världsordning är inte längre trovärdiga. Försöket att förändra regimen i Irak ser ut att bli det sista utopiska projektet på mycket länge. I stället för en sekulär demokrati har det frambringat en blandning av anarki och islamistisk teokrati. Nu liksom förr är religionen – i förening med strävandet efter makt och naturresurser – en mäktig krigsfaktor.
Historien visar farorna som följer om religionen har obegränsad makt. Men – till skillnad från vad ateistiska förkunnare som Richard Dawkins och Christopher Hitchens predikar – kommer dessa faror inte att bli mindre i en helt sekulär stat. I USA, där kyrka och stat är konstitutionellt åtskilda, har fundamentalismen ett inflytande på det politiska livet som saknar motsvarighet i alla andra utvecklade länder. Inte heller blir konflikterna om trosfrågor mindre under en sekulär regim – som vi har sett i Frankrike, där
laïcité-politiken har lett till alltmer polariserade motsättningar vad gäller till exempel rätten att bära islamisk huvudduk.
I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra.
John Gray
kulturen@expressen.se
John Gray är brittisk filosof. Hans senaste bok är
Black Mass: Apocalyptic religion and the death of Utopia. Översättning: Nils Schwartz.
