Varje gång jag har berättat om levnadssituationen i Iran för mina svenska vänner har de frågat: ”Varför går inte folk ut på gatorna och protesterar mot orättvisorna?”
Jag har svarat: ”Frihet är värdefullt, men livet är dyrbarare. Vem vill bli fängslad, torterad eller avrättad och efterlämna en övergiven familj?”
”Men om alla går ut och protesterar tillsammans så blir de starkare än regeringen”, brukar mina vänner svara.
”Det stämmer, men hur många man än blir så kommer sådana protester onekligen
kräva dödsoffer. Även om antalet döda skulle bli lågt så vill ingen vara en av de få som förlorar sitt liv.”
Detta har jag sagt i över 22 år, ända sedan 1987 när jag kom till Sverige som tolvåring.
Nu har någonting hänt: Folk har fått nog av förtryck och orättvisor. Folk HAR gått ut på gatorna. Folk HAR krävt sina rättigheter. Folk HAR blivit misshandlade och arresterade.
Tusentals HAR riskerat livet, hundratals HAR förlorat det.
Iranierna har gjort allt som kan förväntas av dem. Nu är bollen hos oss. Det är dags att göra vår del.
Den amerikanska dramatikern Lilian Hellman har sagt: ”För varje människa som lever utan frihet måste resten av oss stå inför skulden.”
Vad är vi fria människor som har tillgång till fria medier och nyligen deltagit i ett fritt val
beredda att göra för dem som saknar dessa privilegier?
Under söndagseftermiddagen när jag skriver detta har fortfarande inga kommentarer kommit från den svenska regeringen.
Utrikesministern Carl Bildt konstaterade i lördags kort på sin blogg att ”En möjlighet till ny start för Iran har försummats”. För att sedan tillägga att han var ”Hemma i regnet” och berätta om en svensklärare som hade recenserat hans blogg i en tidning (de andra bloggarna var Linda Rosing och Carolina Gynning) och gett språket på bloggen godkänt.
Carl Bildt, jag är glad över att din svenska är korrekt – grattis – men är din prioritering lika korrekt? Är det så svårt att uttrycka avsky över det faktum att människor klubbas blodiga på gator och torg? Är det omöjligt att kritisera ett val som så uppenbart har riggats?
Chansen till ny start i Iran har ännu inte försummats. Den möjligheten lever, iranierna har fångat den i flykten och håller ännu fast vid den med näbbar och klor.
Ny teknik har skapat en unik möjlighet för informationsspridning och samordning. På Facebook och You Tube poppar hela tiden nya filmer och bilder upp som visar folkfyllda gator i Teheran, Mashhad, Isfahan, Shiraz… Gatorna är fyllda av vibrerande hopp om förändring.
Senaste dagarna har jag, på en stadig kost av kaffe, energidrink och cigaretter natten
igenom, försökt få och förmedla uppdateringar från Iran. Det kokar bland exiliranier runt om i världen. Folk försöker nå släktingar och vänner som inte har hört av sig. Telefon-, sms- och internettrafiken är nere mesta tiden. Regimen försöker isolera folket och ge dem intrycket att de är ensamma och övergivna. Det är de inte.
I går fick jag mejl från en svensk journalistvän som just varit i Iran: ”Kom hem för ett par timmar sen, sitter bara framför datorn och gråter faktiskt.”
”Varför?”
”De dödar ju folk! Det fanns så mycket hopp och nu dödar de sina medborgare. Jag har gråtit varje dag, oftast för att jag blivit så rörd över människors fantastiska mod och kraft. Ska de kväsas igen nu?”
Nej, det ska de inte. Inte om vi stödjer dem.
Nima Dervish
kulturen@expressen.se
Nima Dervish är frilansskribent och författare och bloggar på nordic-dervish.wordpress.com. I dag klockan 15.30 ordnas en demonstration till stöd för protesterna i Teheran utanför Riksdagen i Stockholm.
