Enligt kinesisk kalender infaller grisens månad nu i november. I år gäller detta i högsta grad även svensk tideräkning. Kanske ser vi kulmen på en ovanligt grisaktig höst: Svininfluensan härjar. Sverigedemokraternas skära tryne sniffar efter soffliggare. Travtränare misstänks ta till elektriska grispåfösare för att kusarna ska kuta fortare. Vildsvinen bökar i skog och mark, sprider sig som ohyra, enligt en förfärad jägarkår.
Och Djurrättsalliansen avslöjar att svenska grisar har det hemskt. Så hemskt att alla från vegovänster till förhärdade slaktare blir förtvivlade. Skitig, sårig, flugtäckt hy paraderar i nyheterna som i reportage från folkmord eller katastrofer i tredje världen.
Låt oss därför först slå fast att problemets kärna är lidandet. Och lidandets enorma omfattning. Inte att vi föder upp tamdjur som vi sedan har ihjäl och äter upp. Inte att vi äter mer kött än vad som är nyttigt, det är inte främst ett moraliskt problem utan ett medicinskt.
Alltså lidandet. Näst efter att vårda spädbarn eller svårt sjuka är yrkesmässig djurhållning det mest ansvarsfulla åtagande som finns. Man håller hela tiden ett antal liv i sin hand.
I min andra roman Amerikahuset försökte jag utnyttja detta faktum för att göra huvudpersonens gradvisa förvandling till kall mördare trovärdig. Romanens bonde fick isolera sig i sorg och hjälplöshet. Och vansköta sin boskap tills försummade halsband skar genom sönderväxta halsar. Tills levande djur stod och flämtade inträngda mitt bland ruttna kadaver, liksom i de grisstallar som Djurrättsalliansen nu polisanmält.
Men där lider inte grisarna på grund av att deras ägare är taffliga enstöringar i livskris. Man behöver varken vara djurrättsaktivist eller räknenisse för att se att båda ändar av produktionsbandet tror sig ha ett underläge som ger dem rätten att ta sig friheter: konsumenterna känner sig lika skinnade som i alla tider, trots att kött i dag är så billigt att nästan vem som helst har råd att äta hur mycket som helst. Och bönderna anser sig tvingade till gigantiska, glest bemannade betongstallar eftersom priserna sägs ha sackat efter i snart ett par generationer.
Har båda grupperna en felaktig självbild?
I min barndom på landet var de allra tröttaste bönderna, de med grövst händer, med det hårdaste livet tecknat i ögon-vrårna, den tyngsta lukten i kläderna, de som hade kor eller grisar. Dessa bönder betraktades allmänt som strävsamma stoiker som ömmade för sina kreatur.
För dem var djuren inte bara inkomstkälla och arbetsbörda. Utan också stolthet och sällskap, i vissa fall nästan i stället för familj. Som en sådan bonde tecknade jag min romanhuvudperson.
Kanske betraktar även många av de granskade grisbönderna sig själva som sådana, som till exempel Lars Hultström och Karl-Petter Bergvall. Men ingen av dessa två är några tafatta enstöringar av det slag som man lätt kan föreställa sig om man läser om djurplågeri inom lantbruket. Hultström har fram till grisskandalen haft flera tunga förtroendeuppdrag, bland som annat ordförande för Swedish Meats. Bergvall är etablerad dokusåpakändis alltsedan han deltog i Bonde söker fru, en tv-serie som ingen lantbrukare kunde föreställa sig på 70-talet.
Då visade tv däremot avslöjanden som liknade grisskandalen, fast om broilerindustrins misär. I Västerfärnebotrakten i Västmanland ville många bojkotta butiks-äggen, och körde därför ut i skogen till mina föräldrars lilla hönseri: 150 sprätthöns som förstrött pickade i sin inhägnad. Kommersen blomstrade där och då, vi var en liten knorr på gröna vågen.
Vi barn älskade förstås våra höns. Jag och min bror blev inte bara bra på att plocka ägg, strö halm och skotta skit. Vi lärde oss tidigt den paradoxala konsten att acceptera att varelser som vi kände väl och tyckte mycket om, skulle dödas när deras tid var utmätt.
Till skillnad från en del av våra lekkamrater och många av dagens köttätare, förmänskligade - eller ska man säga Disneyfierade - vi inte djuren.
En trolig förklaring är tidig invänjning. Att vi från lågstadieåldern bar åtskilliga av våra höns i famnen till huggkubben, assisterade vid nackningen och med tiden fick rutin på att sedan flå de huvudlösa kropparna och gräva ur inälvorna.
Jag hängde gärna med till slaktaren: en vindögd, barnkär farbror som alltid stack åt mig lite prickig korv i det blodiga vimlet av upphängda djursidor och bogar. Hemma hjälpte vi sedan mamma och pappa att stycka och packa den årliga halva grisen.
Detta tilldrog sig nämligen på den tiden då en vanlig familj åt högst en halv gris per år.
Annat är det i dag. En slug bransch har som sagt sett till att vi äter mer kött än någonsin förr. Köttet är en så stor del av vardagsmaten att det är svårt att hålla sig helt fri från skuld till djurplågeriet.
Till och med om man är vegetarian.
Dagen efter att Djurrättsalliansen gått ut med sina undersökningsresultat om svenska grisars elände, träffar jag skrivarutbildningen på Bona folkhögskola i Motala. På lunchen beställer läraren och författaren Gertrud Hellbrand vegetarisk schnitzel. Efter några tuggor inser hon att restaurangen har sjabblat. Hennes mat inte är vegetarisk. Utan vanlig schnitzel.
- Nu har jag alltså råkat äta kött för första gången på 15 år, säger hon. Fläsk, till råga på allt.
Sven Olov Karlsson
kulturen@expressen.se
