Det började med att Stig Fredrikson gick runt lite diskret och frågade om någon visste var Olle Lidbom satt. Lidbom skulle diskutera former och platser för debatt med bland andra Lennart Ekdal och Hiba Daniel. Lidbom har en av de mest länkade och aktade mediebloggarna i Sverige. Där finns en stor bild på honom. Ändå var det med stor tvekan som någon lyckades peka åt rätt håll för den frågande Fredriksson. Det säger en del om klyftan mellan medievärldarna.
Men det var inte den klyftan som var problemet i går. Däremot saknade debatten nästan helt det som hävdas skilja journalistiken från bloggandet.
Det fanns ingen påläst styrning. Inga smarta frågor. Framför allt inga smarta följdfrågor.
Varför talades det å ena sidan om vikten för det så kallade folket att lufta sina uppfattningar, som på bloggar eller i Ring P1, å den andra om behovet att upplyst och kunnig idédiskussion, men så lite om tanken att experter och andra skulle kunna tala med varandra? Det är ju just det som händer i bloggvärlden, men som så få i gammelmedia tycks begripa. Sändare och mottagare är på samma nivå i hierarkin, etiketterna utbytbara, samtalet möjligt.

Varför gnällde alla bara på frånvarande DN och SVT utan att ta upp det faktum att de hittills viktigaste grindvakterna till den nationella debattscenen valt att stanna hemma? Det är ingen slump att den som putsat allra mest på sitt elfenbenstorn allra minst vill titta ner och se dem som står där och ropar.
Det hade man också kunnat tala om, på Publicistklubben i går kväll. Men det gjorde man inte.