Margareta Sörenson ser Gregorius på Stockholms stadsteater.
Fyra stora bildskärmar, åtta tv-monitorer och en ensam Johan Rabaeus på en stol långt bak på scenen. Med myggmikrofon tejpad på kinden, vilket syns ordentligt när han hamnar i fyrfaldig närbild, talar han med låg röst om hur han, pastor Gregorius, har det hemma med Helga, den unga, vackra, som inte vill älska honom.
Livefilm och distans är konstgrepp som ofta används och blir till tomma effekter. Men så är det inte den här gången. Tvärtom. Det inledande avståndet blir till en påfartsramp för en berättelse om några ganska olyckliga människor för hundra år sedan i Stockholm - som kunde vara våra samtida. Hjalmar Söderberg prövade att se om det fanns något hopp för dem, men fann föga. Bengt Ohlsson skrev med romanen Gregorius om Doktor Glas ur den "onde" Gregorius perspektiv. Kanske han inte alls var ond? Kanske han bara, som alla, sökte kärlek och mänsklig värme?
Det har blivit en uppsättning där omdömen som strålande, lysande och stortartat är alldeles olämpliga. Det passar bättre med glödande, dunkelt glittrande och minu-tiöst, finstilt, lågmält. Lika-ledes blir allt som har att göra med själva utmaningen i en enslig monolog på en stor scen (jag tvivlar inte på att den är stor) fullständigt ovidkommande
Johan Rabaeus är inne i texten och sig själv, han rotar runt där, söker, finner, drar ut sina fynd och visar dem för publiken, lugnt och säkert.
Hans tilltal är lågt, mänskligt, förtroligt - därav myggan. Han utlämnar den arme Gregorius, därav närbilderna. Och han bjuder på sig själv in i porer, rynkor, kilon. På något vis löses gränserna upp mellan Gregorius och Rabaeus och när teater fungerar så är (och förblir) det ett slags mirakel.
Nu tycker jag mig ha sett både pastorn och den kalla Helga och berusningen inför den varma Anna. Den dryga doktor Glas skymtar och många fler så som Bengt Ohlsson låter dem framstå, tvärs emot Hjalmar Söderbergs idé och ändå märkligt sammansmältande med den.
Ljussättning är en konstform som sällan kommenteras, men här har ljusdunklets okrönta drottning Ellen Ruge än en gång förmått att lägga ett mörkt ljus kring Emma Buchts enkla men effektiva scenerier. Som om allt runt Johan Rabaeus och hans tolkning bara var något mycket enkelt och en naturlig förlängning från bok till scen. Till och med det bokstavligen manliga perspektivet (Söderberg-Ohlsson-Gregorius-Rabaeus) blir ifrågasatt av en kameleontisk skådespelare som får mig att känna det som om om vi delade Gregorius korta lycka. En kort stund, med den alls inte vackra Anna i sin dammigt röda klänning. Innan allt är förbi.
