Handen på hjärtat har jag nog alltid varit litet rädd för Nils Schwartz.
Första gången jag såg honom, inbjuden som novis på ett redaktionsmöte för tre år sedan: han bar inrökt kavaj, gick upprätt med det ena benet lätt släpandes efter det andra. Tjock bok i handen.
På mötet intog han som jag minns det en oppositionell attityd, så vanemässigt butter att alla välkomnade den. Där satt Nisse och osade av hemtrevliga sarkasmer.
Nu, som inhoppande redaktionssekreterare på dessa kultursidor, möter jag litteratur- och teaterredaktören Nisse varje dag när han kommer klockan tolv. Han packar upp sin datorväska och det händer att man fryser till. Säg att man mobiliserat hela sitt käcka vikarieengagemang och redigerat en artikel om bloggar.
– Det är väl bra, säger Nisse från andra sidan bokhyllan.
15 sekunders tystnad.
– För dem som bryr sig om sådana.

I förra veckan, när vi åt middag på krogen Pelikan i Stockholm, berättade Nisse hur den där sarkasmen, den isande ironin, kom till honom.
– Det var ett sätt att överleva i min familj när jag var barn. Jag fick inte ha en egen åsikt om någonting. I de flesta fall blev jag utskälld, ibland fick jag stryk också.
– Jag lärde mig att välja mina formuleringar så att de blev mer ironiska än direkta. Min far är död nu, men sista gången han blev rasande var han 88. Han var kolerisk och tålde inte att bli motsagd.

Nils Schwartz är 63 år gammal och bor ensam i en hyreslägenhet på Götgatan på Södermalm i Stockholm. Han läser 250 böcker om året och är vid sidan av Göran Greider kanske Sveriges mest produktiva kulturjournalist, med litteratur- och teaterkritik, en satirspalt varje söndag, rubriksättning, korrekturläsning, översättning och då och då tv-kritik på det dagliga schemat.
Han kan vara dräpande i sina omdömen och punktera pretentioner hos fumliga författare i samma hisnande takt och med samma arbetsglädje som tomtefar stämplar trädockor i röven i Kalle Anka på julafton.
Om takten i åsiktsproduktionen är en revansch på en barndomsmiljö där det var förbjudet att ha sin egen åsikt – är inte den återkommande sarkasmen i artiklarna en våldsutövning i hans fars fotspår?
– Jag är villig att diskutera, jag tycker det är roligt med andra uppfattningar än mina egna. Den enda samtalsform jag gillar är diskussionen, och det var den samtalsform min far inte godkände.
– Men jag hamnar ibland i gräl med personer för att de tycker att jag värderar allting – om de spelar en skiva med musik de älskar och jag kanske inte direkt uppskattar den musiken säger jag det. Det har blivit en position jag intar.
Hur känner du dig efter en vecka av sågningar?
– Jag vaknar varje morgon fylld av ångest. ’Vad fan skrev jag det där för’, tänker jag. Ångest över att det är elakt. Eller feltänkt, felresonerat, felformulerat. Ett tag när jag hade sömnproblem, som jag numera löser med lergigan, vaknade jag i vargtimmen med de där känslorna och kunde inte somna om.
Varför skriver du så mycket om du ångrar dig?
– Just när jag sitter och skriver har jag ett jävla självförtroende, den enda situation då jag har ett självförtroende. Men på morgonen efter tycker jag alltid jag kunde varit rättvisare, bättre formulerad. Under dagen försonas jag med mina texter, säger Nisse Schwartz och plockar en potatis med fingrarna ur vår gemensamma bytta, snabbt så ingen ska se.
– Att vara elak är inget jag är rädd för. Man kan inte vara kritiker och räkna med att bli älskad. Författarna och regissörerna förtjänar att man är elak om de uppträder med för stora pretentioner utan att ha kunskapen eller talangen att leva upp till dem. Den är en brist man ska sätta tummen på.
Och han skriver inte för konstnären.
– Det hör till saken att jag inte tänker så mycket när jag skriver. Jag brukar säga det till framför allt kvinnor som tänker alldeles för mycket: det är andra delar av kroppen som ska vara verksamma när man skriver. Den moderna dagskritikens längd tillåter inga resonemang. Här gäller det att renodla.
– Om man som teaterkritiker ser en väldigt genomtänkt men urtråkig uppsättning behöver man inte kommunicera med hjärnan för att tala om vad man sett. Då är det snarast arslet som ska reagera eftersom man har en sådan träsmak. Man kan inte ljuga bort sin egen förnimmelse.
När han sätter sig vid datorn har han bara första meningen klar.
– Den tar lång tid att bestämma. Att komma på själva anslaget. Sedan sker allt per automatik. Jag har absolut ingen disposition. Antecknar aldrig, varken på teatern eller när jag läser. Man skriver det man kommer ihåg, det andra är inte värt att minnas. Jag har en grundkänsla för vad jag tycker, men om jag varit likgiltig under läsningen kan jag ibland bli elakare i recensionen än befogat. Eller tvärtom.

Första publicerade artikeln (”väldigt marxistisk”) handlade om Artur Lundkvists bok Antipodien. Den publicerades för 36 år sedan i Helsingborgs Dagblad samtidigt som Nisse 27 år gammal började doktorera i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Avhandlingen gällde Eyvind Johnson, hette Hamlet i Klasskampen, blev klar 1979 och är enligt honom själv komplett oläsbar.
Nisse fortsatte skriva för HD i många år, senare tillkom GT, BLM, Ny Dag, ST, SDS och 1982 Expressen, där han blev fast anställd 1985.
– Somrarna var värst under frilanstiden för då kom inga böcker. Jag gick upp på HD och rev i deras bokhyllor och levde på förskott. Jag var jävligt fattig som frilansare. Första artikeln fick jag 45 kronor för.
Var det då din maniska produktionstakt grundlades?
– Ja, jag upptäckte att det går bäst när jag skriver relativt fort. Texterna blir bättre. Sitter jag och grunnar på varenda mening tappar jag rytmen, säger han och inskärper att han klockar in 2000 tecken per timme.
– Jag läser fem böcker i veckan, ungefär 40–50 svenska romansidor i timmen. Det är ju fruktansvärt långsamt. Jag började läsa som femåring och blir kanske 75. På 70 år har jag då hunnit med 15 000 böcker. Det är ju ingenting.
Tänker du ofta på det?
– Ja, på varför jag håller på. I synnerhet som jag glömmer de allra flesta böcker jag läst.
Varför fortsätter du då?
– Det finns inte så mycket annat att göra. Vad fan ska jag hitta på? Jag har inga hobbies, inga andra talanger, jag behärskar inga instrument, har tummen mitt i handen, kör inte bil. Jag tycker fortfarande det är roligt att läsa. Men det finns stunder på våren när jag börjar se böcker som fyrkantiga tingestar med vassa hörn.

När vi ses är Nisse mitt i en tre veckor lång semester. Han har fläckar på händerna som ser ut som levrat blod. De kommer dels av psoriasismedicin, dels av att han ägnat dagen åt att bära ned 45 papperskassar med böcker till källaren. Dit förpassas författarskap som föråldrats eller gjort honom besviken. Han slänger inte böcker.
– Jag började läsa utan att någon var medveten om det. Jag var väldigt mammabunden och hängde min mor i kjolarna. När hon läste läxor med min syster hajade jag uppenbart principen. Fast jag talade inte om det för någon, det ingick i min allmänna blyghet. Men de upptäckte det en dag när jag pekade på ett djur i en bok och kunde säga ökenspringråtta. Sedan dess är jag läsande.
Han säger att nästan allt annat slutat vara roligt.
– Jag har försökt resa på våren, men jag börjar tröttna på det. Det ser ungefär likadant ut i Paris som i London som i New York. Museer där, några jävla kyrkor där, barer och biltrafik. När jag reser nu är det för att skaffa bilder till böckerna.
Jag frågar Nisse om det är hans är förkärlek för att befinna sig i opposition som gjort att han som vänsterman stannat på liberala Expressen så länge.
– Stämningen på redaktionen och tonen på kultursidan har alltid passat mig och jag har trivts så oerhört bra. Jag har inte fått några erbjudanden från andra tidningar heller.
– Politiskt har det inte varit så problematiskt för ingen har hindrat mig från att uttrycka vad jag vill ha sagt. Jag tror det skulle varit svårare på Aftonbladet eftersom de har en mer strikt politisk linje som jag inte skulle varit villig att följa.
Vad är det för redaktionell stämning, undrar jag, som gjort Nisse så in i märgen Expressen-lojal.
– Det är lättare att beskriva utifrån vad andra säger – alltså de 40-tal personer som vid det här laget har gått över från Expressen till DN. Nämligen att det var mycket roligare på Expressens kulturredaktion eftersom den är direktare, impulsiviteten är mycket större. Man kan komma på grejer i stunden som man omedelbart kan omsätta. Det har varit som att skriva på nätet redan innan det fanns ett nät.
Nisse var länge aktiv i tidningens fackklubb men har också hjälpt chefredaktörer – som när han spökskrev förstasideskolumner åt Joachim Berner.
– Han kunde inte skriva så jag fick ju sätta någorlunda stuns på dem.

Nisses pappa var ingenjör, liksom hans farfar, farfarsfar och farfarsfarfar. Fadern propsade på att Nisse skulle utbilda sig till gymnasieingenjör trots att läroverket ringde hem och undrade varför när hans humaniorabetyg var så mycket bättre. Det enda han lärde sig på teknis, säger Nisse, var att dricka sprit. Och så blev han redaktör för elevkårstidningen.
Nisses sportintresse, en av hans få passioner utanför kulturen, är också en sorts följd av fadersrelationen.
– Att bli sportintresserad var ett sätt att komma på talfot med honom. Och har man väl blivit biten av sport är man smittad för gott.
Förlät du honom någonsin?
– Hade vi kunnat prata hade vi kunnat försonas, kanske. Men han förstod mig överhuvudtaget inte. Han fick en svärson som mycket mer motsvarade hans bild av hur en son skall vara, som var ingenjör. Jag var för konstig och hade fel uppfattningar och fel intressen.
Läste han dig i Expressen?
– Nej, inte i någon större utsträckning. Han hatade Expressen på grund av någon sportchef. Men han köpte den, vet jag, ibland på söndagar för att läsa Ankan. Men annars läser ingen i min släkt Expressen. Inte ens min dotter tror jag, men numera finns den ju på nätet så hon ser väl en del.
Nisse har ätit köttbullar och druckit en öl till maten och ett glas rött som dessert. Under middagen har vi en manskör till bordsgranne. När andra gäster applåderade gjorde jag det också. Men Nisse tittade uttryckslöst rakt fram.
– Jag tänker inte applådera. Då uppmuntrar man dem att fortsätta.