Min syn på räden mot Ship to Gaza har inte förändrats. Jag anser fortfarande att stormningen av Mavi Marmara och de andra fartygen i konvojen var ”idiotisk” och det påpekade jag redan samma dag i en livlig debatt med premiärminister Netanyahu i Tel Aviv.
Men det betyder inte att man kan acceptera att massmedia uppsåtligt sprider desinformation – i vanlig ordning tycktes man bara vänta på att Israel skulle begå ett misstag för att få en förevändning att svartmåla den judiska staten.

Ett exempel på desinformation som upprepas i det oändliga är talet om ”Israels blockad” av Gaza. I anständighetens namn krävs ett förtydligande: blockaden upprätthålls av Israel och Egypten som båda gränsar till Gaza. Det sker med samtliga moderata arabregimers tysta välsignelse – de har definitivt inga invändningar mot att någon annan förhindrar Iran från att få inflytande i området; Iran är en väpnad makt, en framskjuten bas med hangarfartyg som skulle kunna närma sig kusten en vacker dag.
Talet om en ”total och inhuman” blockad (Laurent Joffrin i en ledare i Libération 5/6) som tar ”gisslan” (förre premiärministern Dominique de Villepin i Le Monde samma dag) och om att befolkningen i Gaza utsätts för ”omänsklig behandling” är också desinformation: blockaden omfattar enbart vapen och material för tillverkning av vapen, och man måste hålla
i minnet att mellan hundra och hundratjugo lastbilar lastade med bland annat livsmedel och medicin varje dag förs in från Israel. Befolkningen i Gaza behandlas inte ”omänskligt”, det är lögn att påstå att människor ”svälter ihjäl” på gatorna i Gaza City.
Ytterligare ett resultat av desinformationen: omvärldens nästan totala tystnad inför Hamas orimliga agerande. Nu när konvojen har fyllt sin symboliska funktion, när den har skapat möjlighet att än en gång avslöja och svartmåla den judiska staten talar man tyst både om att Hamas hindrar hjälpsändningarna att passera gränskontrollen vid Kerem
Shalom och att israelerna tänker tillåta transporterna sedan de kontrollerats. Hamas låter hjälpen stå och ruttna: Åt helvete med varor som passerat genom de judiska tullarnas händer!

Vem blir upprörd? Vem har mod att förklara att det inte är Israel utan Hamas som tar gisslan, att Hamas saknar skrupler och inte ens hyser medkänsla med barn? Vem
vågar kort sagt säga att det är Hamas som är piraterna?
Ytterligare ett exempel på skrattretande, men ur ett strategiskt perspektiv katastrofal desinformation är det tal som hölls av Erdogan i staden Konya. Turkiets premiärminister, som leder ett land där man kastar alla som vågar tala om folkmordet på armenierna i fängelse, hade mage att offentligt, inför tusentals rasande demonstranter som vrålade antisemitiska slagord, kritisera staten Israels ”terror”.
Mer desinformation: klagomålen från de nyttiga idioter som i likhet med Israel gick
i fällan och lät sig luras av Jihad-anhängare som utger sig för att vara humanister – dit hör bland annat den turkiska hjälporganisationen IHH – eller av de antiisraeliska och antijudiska fanatiker som några dagar före stormningen sade sig vilja ”dö som martyrer” (Guardian 3/6, tv-kanalen Al Aqsa 30/5). Och hur kan en författare av Henning
Mankells kaliber låta sig utnyttjas på det viset? När han överväger att förbjuda att man översätter hans böcker till hebreiska glömmer han att göra den oerhört viktiga distinktionen mellan en regering som fattar felaktiga eller idiotiska beslut och alla de som ingalunda kan identifiera sig med denna regering, men som trots det utsätts för den absurda bojkotten.
Och hur kan en biografkedja (Utopia) i Frankrike fatta beslut om att ställa in en filmpremiär enbart därför att regissören Leonid Prudovskij är israelisk medborgare?

Den sista källan till desinformation är slutligen alla de som hycklande beklagar att Israel vägrar att tillmötesgå kraven på en internationell utredning. Sanningen är i själva verket mycket enkel och logisk: det som Israel vägrar att gå med på är att FN:s människorättsråd, där storartade demokratier som Kuba, Pakistan och Iran ingår, skulle sköta utredningen. Israel vill inte utsättas för det slags metoder som den medkännande Goldstone-kommissionen använde i sin omtalade rapport efter Gazakriget. I kommissionen ingick fem domare, varav fyra aldrig har gjort någon hemlighet av sin militanta antisionism, och den 575 sidor långa rapporten som slutfördes på några dagar innehåller
intervjuer med både väpnade och civila palestinier. Intervjuerna hölls under övervakning av Hamas politiska kommissarier, vilket strider mot alla regler och saknar motstycke
i utredningar av det här slaget.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är en av dem som uppfann just de slags symboliska aktioner som Ship to Gaza har använt sig av (båtaktionen för att rädda vietnamesiska flyktingar 1978, solidaritetsmarschen vid Kambodjas gräns 1980, bojkotter av ett antal totalitära regimer och på senare år en aktion där deltagarna illegalt tog sig in
i Sudan för att rikta uppmärksamheten mot massakrerna i Darfur).
Även jag försöker aktivt att skapa uppseende kring vissa frågor av humanitära skäl, men i den här sorgliga historien tycker jag mig se ett slags dystert grimaserande vrångbild av ödet.
Vi lever i en tid där man slåss mot demokratier som om de vore diktaturer
eller fascistiska stater. Det är inte bara Israel som är i fara när hat och galenskap tar över, utan också – och här gäller det att se upp – några av de mest värdefulla kunskaper och erfarenheter som idérörelsen, och inte minst vänstern, gjort under de senaste trettio åren. Det vore synd att låta de lärdomarna gå förlorade.

Översättning av Cecilia Franklin. Artikeln är en kortad version av ursprungstexten.