David Bowie blev 69 år gammal. Han dog i sviterna av cancer.
David Bowie blev 69 år gammal. Han dog i sviterna av cancer.

Gradvall: Bowie var alltid på väg framåt

Publicerad

Jan Gradvall minns artisten och ikonen David Bowie som gått bort 69 år gammal.

En kall, regnig novemberkväll i Brixton 1991. David Bowie ber sin chaufför ta en liten omväg på väg till en spelning på Brixton Academy. När bilen långsamt passerar de viktorianska trevåningshusen på Stansfield Road ser hans gitarrist Eric Schermerhorn hur tårarna plötsligt rinner nedför för David Bowies kinder.

”Det är ett mirakel”, säger David Bowie med blicken vänd mot sitt barndomshem på 40 Stansfield Road. ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor.”

Scenen är hämtad från biografin ”Starman: The definitive biography” (Sphere) av Paul Trynka. Undertiteln är en sanning med modifikation.

Det har aldrig skrivits någon definitiv biografi om David Bowie och kommer heller aldrig att göra det. Bowie släppte aldrig in någon så långt in i sitt liv.

Förnyelse Bowies signum

Allting under David Bowies karriär har skett utan förvarning. Ingen kunde någonsin förutse hur hans nästa album skulle låta. Ingen kunde förutse att han på sin födelsedag 8 januari 2013 – efter tio års tystnad och frånvaro från scenen – skulle göra en plötslig comeback med ett nytt album. När dödsbeskedet nu kom, ännu en gång totalt oväntat, satt jag som många andra i världen och lyssnade på hans senaste album som släpptes i fredags, återigen på den födelsedag han delade med Elvis Presley.

Ingen artist i musikhistorien har förnyat sig själv och popmusiken lika många gånger som David Bowie. Ingen lämnar ett lika stort svart hål efter sig som när Ground Control till slut nu förlorar kontakten med Major Tom.

Men även om det kanske aldrig kommer att komma en officiell biografi så ger ögonblicket utanför barndomshemmet i Brixton – ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor” – nyckeln till David Bowie som artist.

Att aldrig acceptera sitt öde

Det finaste beröm rockartister kan få i dag är att de är äkta. Okonstlade. Utan divalater. ”Nästan som en vanlig tjej eller kille man skulle kunna ta en öl med." Allt annat betraktas påklistrat. Allt annat kallas image. En rockartist som klär sig i jeans anses alltid mer äkta – och får i regel bättre recensioner – än en som klär sig i röda paljettrikåer. Ingen har pepprat sönder detta äkthetshyckleri som David Bowie. Vad David Bowies album tvärtom är en evig påminnelse om är vikten av att aldrig acceptera sitt öde, att aldrig nöja sig med att ”vara sig själv”.

När Bowie föddes i Brixton 1947 låg det i ruiner. Stadsdelen tillhörde de allra mest sönderbombade i London under andra världskriget. För att skona West End försökte Churchills spioner manipulera information så att tyskarna hellre bombade mindre viktiga stadsdelar.

"En fjäril från Brixton"

Vad David Bowie växte upp med, och såg omkring sig när han rullades runt i barnvagn, var nedbrunna hus, människor utan jobb och bombkratrar som det skulle ta decennium innan myndigheterna hade tid och råd att laga.

Dessa bombkratrar fylldes av vatten och blev barnens lekplatser. En granne och skolkamrat till David Bowie, som intervjuas i Paul Trynkas bok ”Starman”, berättar att kratrarna på sommaren fylldes av grodyngel och vattenödlor.

Detta djurliv gav i sin tur grogrund för fjärilar. Hela Brixton fylldes en sommar plötsligt av mer fjärilar än vad som någonsin skådats. Vackra fjärilar som flög runt i grå kvarter. Det går knappast att hitta en tydligare symbolisk bild av Bowies egen förvandling. Den ljusast tänkbara framtid som rimligen väntade den unge David var att om han hade extrem tur och jobbade extremt hårt så kunde han möjligen bli som någon av de mest lyckligt lottade han såg under uppväxten.

Han kunde bli mellanchef på ett kontor. Han kunde bli revisor. Men vad han mot alla odds lyckade förvandla sig till – vilket hans tårar påminde om under återbesöket i barndomskvarteren – var en fjäril från Brixton.

Jag intervjuade David Bowie en gång i New York i mitten av 1990-talet. Det var i en inspelningsstudio nära Times Square i New York där han spelade in albumet ”Earthling”. Bowie verkade uppriktig glad över att jag var mer intresserad av det han gjorde just vid tillfället än att fråga om gamla album.

Bowie finns kvar i våra drömmar

Intervjutiden var angiven till en timme men jag fick hänga kvar i två. Bowie kedjerökte vita Marlboro, pillade på cellofanet och pratade intensivt. Jag försökte hålla jämna steg när han sprang runt i studion, visade teckningar, berättade historier om Gilbert & George och Kraftwerk, hämtade kassetter med obskyra jungleartister han ville att jag skulle höra. Precis som på sina skivor var David Bowie hela tiden på väg framåt.

I torsdags kom en ny video: "Lazarus”, regisserad av svenske Johan Renck. I skuggan av dödsbeskedet känns videon som Bowies medvetna och noggrant uttänkta farväl.

Lazarus är den som Jesus återuppväcker från de döda i Johannesevangeliet. Bowie använder sig av Lazarus öde men vänder på det.

I videon ligger Bowie i en sjukhussäng. Han reser sig, försöker frenetiskt skriva ned några sista saker på ett papper, men det syns att han har ont.

Under videons sista sekunder backar han tillbaka, kliver in i ett Narnia-liknande trädskåp och stänger dörren.

David Bowie finns inte längre bland oss ute i livet, men hans musik finns kvar därinne i våra minnen och drömmar.

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag