ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Jakob Hultcrantz Hansson som Gösta Berling och Adriana Savin som Anna Stjärnhök. Foto: Jan Nordström
Jakob Hultcrantz Hansson som Gösta Berling och Adriana Savin som Anna Stjärnhök. Foto: Jan Nordström

Gösta Berlings saga: Västanå teater

ANNONS:
FAKTA

TEATER
GÖSTA BERLINGS SAGA | Av Selma Lagerlöf | Manus Susanna Marko och Leif Stinnerbom | Regi Leif Stinnerbom | Västanå teater, Sunne | Speltid ca 4 t.

Visa merVisa mindre
För tredje gången på 20 år ställer Västanåteatern Gösta Berling på scenen under Berättarladans takvalv. Nils Schwartz återser en gammal bekant som fått nytt liv i kulörtare färger och mera hetsande rytmer.
Äntligen gjorde prästen en stage diving från predikstolen. Det är en smula märkligt att Gösta Berling vågar lita så tryggt på sin församlings starka armar, med tanke på hans föga exemplariska leverne. Men han vet ju var han befinner sig - i Berättarladan i Rottneros. Det är nu tredje gången i Västanåteaterns drygt tjugoåriga historia i denna före detta jätteladugård vid Frykens strand som den försupne prästen dyker upp, för varje gång alltmer bejublad.
Jag såg föreställningen 2001, då (som alltid) med Leif Stinnerbom som regissör, hans fru Inger som kostymör och (för första gången) hans son Magnus som kompositör. Samma familjetrio står bakom den nya uppsättningen, nu med dottern Sophia som kapellmästare.
Mina minnen från 2001 års uppsättning har förstås bleknat. I min recension lyfte jag dock särskilt fram Magnus folktonsstämda musik och Ingers dräkter, med influenser från alla världens hörn.

Tio år senare är inte mycket sig likt. Musiken är snarare hetsande än vemodig, med slagverkaren Niklas Bertilsson som energisk pådrivare av de koreografiska turerna. Kostymerna är brokigare, kulörtare och praktfullare än i någon annan Västanåuppsättning jag sett, och mera bestämt placerade i romanens historiska tid - 1820-talet - liksom i det övre värmländska samhällsskikt som flertalet av personerna tillhör.
Dramatiseringen är fortfarande den som Leif Stinnerbom själv gjorde tillsammans med Susanne Marko till den allra första uppsättningen 1992 - om några omarbetningar har gjorts kan jag inte bedöma. Den långa speltiden är också densamma, om inte längre, cirka 4 timmar effektiv scentid, med två pauser inlagda, den första en halvtimme, den andra en timme lång, då man kan äta gazpacho och lokala delikatesser i två omfångsrika indiantält. Att se årets Gösta Berling är kort sagt ett heldagsäventyr.

Är föreställningen då värd besväret? Absolut. Få teaterupplevelser är så virvlande, intensiva, rytmiska och ögonfägnande som uppsättningarna i Berättarladan, där inte bara scenen utan också salongen tas i bruk för rundturerna. Till och med i de ofrånkomliga longörerna som uppstår när handlingen ska återberättas har tempot drivits upp i år, mycket tack vare de hetsande trummorna.
Men som tidigare gäller att man helst bör ha läst på sin Gösta Berling i förväg - kasten i intrigen och utvikningarna till bipersonerna är inte alltid lätta att följa. I Berättarladan spelar man dessutom utan mikrofoner, vilket emellanåt gör det svårt att höra vad som sägs, inte minst när replikerna framförs i inte helt synkrona talkörer.
Man kan förstås luta sig tillbaka och bara njuta av musiken och det visuella skådespelet. Men då uppstår lätt en annan utmattningseffekt som inte helt kompenseras av longörernas forcering - nämligen upprepningens förbannelse. Koreografin framstår efterhand som en smula variationslös, i synnerhet som Stinnerbom den här gången bjuder på färre sceniska överraskningsmoment.

Även om det i Berättarladan mera är skådespelarnas dansanta förmåga som sätts på prov än deras karaktärsgestaltande, så finns det flera rollprestationer som fängslar. Jacob Hultcrantz Hansson som Gösta Berling gör sin främsta rolltolkning hittills på Västanåteatern. Birgit Carlstén är en övertygande majorska, och även om man kan ifrågasätta Tobias Hjelms diaboliska utstrålning som Sintram, så är det ju inte nödvändigtvis i hornen som det skrämmande sitter.
Birgitta Holm har i programbladet skrivit en text om den teatrala gesten i Selma Lagerlöfs roman. De motsättningar som finns mellan romantik och realism, mellan estetik och etik, mellan hedonism och ansvarsplikt, mellan helgdagsfest och vardagsgråhet, mellan tro och förnuft, får inga entydiga lösningar.
Leif Stinnerbom har inte heller några lösningar, men han visar den motsägelsefulla gestikens teatrala möjligheter. Ingen som lämnar Berättarladan gör det med svaret på en gåta. Bara med känslan av att det är just motsägelsen som bestämmer livets gångart - halvt knäande, med ett litet hopp på vartannat steg, i takt med musiken.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
UKRAINA

"Putin enade vårt land" Stefan Ingvarsson avslutar sin artikelserie från Lviv.

Möte i krigets skugga Stefan Ingvarsson rapporterar från bokmässan i Lviv.

Alla lögner går hem Dmitri Plax om den ryska mediala statsapparaten

Ryssland alltmer slutet Stig Fredrikson kommer hem från ett mörkt Moskva

Möte i krigets skugga Stefan Ingvarsson rapporterar från bokmässan i Lviv.

Vad sa du, sa du? Dmitri Plax ger en språklektion i maktens ryska.

Smutsiga pianofingrar Gunilla Brodrej om en Putinvänlig konsertpianist i New York.

Vad väljer du? Bladet eller Expressen? Karin Olsson undrar varför Martin Aagård låter som ett eko av propagandan från Ryssland

En omärklig revolution Karin Olsson möter historikern Timothy Snyder i Kiev.

Europas värderingar utmanas Karin Olsson om de intellektuellas svek mot Majdan.

"Svik oss inte igen" Sofi Oksanen vädjar i en exklusiv artikel västvärlden att stoppa Putin.

Mot bättre vetande Anna Hellgren undrar vad det är med Aftonbladet Kultur och Ukraina.

Ryska PEN: "Vi är emot invasionen" Rysslands intellektuella protesterar.

Vem hejar på Svoboda? Karin Olsson om Åsa Linderborgs hyckleri om Ukraina.

Rädslan för Majdan Stig Fredrikson om Putins skräck för folklig revolution i Ukraina.

Majdans moras Stefan Ingvarsson ger svenska medier bakläxa om Kiev.

Karin Olsson: Är ukrainarna de sista européerna? Curling har väckt större engagemang än när aktivister skjutits i nacken.

Ett inferno för oss Dmitri Plax om ett Ukraina som brinner för demokrati och oss alla.

ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: