Tidningen Destroyers grundare och redaktör Karl Andersson påminner stundtals om den fiktiva huvudpersonen Humbert Humbert i Vladimir Nabokovs Lolita. Båda hyllar skönheten hos knappt könsmogna barn och ungdomar på ett intellektuellt, nästan akademiskt vis.
Humbert legitimerar sin dyrkan av ”nymfetter” med Dante som blev kär i nioåriga Beatrice. Karl Andersson förklarar sin kärlek till ynglingar med Michel Foucault, Camille Paglia och texter från antikens Grekland.
De senaste åren har Andersson upprepade gånger blivit föremål för debatt med Destroyer, ett internationellt gaymagasin som gavs ut i tio nummer och som kretsar kring pojkars dragningskraft.
I Sverige fördömdes tidningen av den salongsfähiga HBTQ-världen, eftersom bilderna ansågs blåsa nytt liv i den gamla föreställningen om pedofila böjelser som en del av homosexualiteten.
Böglobbyns reporter Johan Hilton, i dag biträdande chef på denna kultursida, gjorde ett reportage om Karl Andersson som fick titeln ”bögarnas värsta vän”, vilket namngett den fascinerande boken om Destroyer som kommit ut i dagarna.
Uppenbarligen har jag en dragning till publicistik i periferin. Som redaktör på Lundagård tryckte jag ett porträtt om den ganska bortglömda, men legendariska förläggaren Bo Cavefors, känd för att ge ut tung litteratur, men också texter av politiska extremister och tidskriften Svarta fanor, en märklig blandning av konst, katolicism och homosexuellt laddade motiv. Cavefors är i dag ett av Destroyers största fans.
Kanske bottnar mitt intresse i att periferin har en osviklig förmåga att plötsligt hamna i centrum. Vem kunde till exempel ana att den bisarra subkulturen med barnsliga mangafigurer i sexuella situationer skulle ge upphov till sommarens stora debatt om konstens frihet.
Jag kritiserade då barnpornografilagstiftningen som fällde seriekännaren Simon Lundström för innehav av ett trettiotal mangateckningar. Fantasier, även om de för majoriteten är motbjudande, ska inte kunna kriminaliseras.
Även Karl Andersson hänvisar till rätten till en gränslös fantasi. Men bilderna i Destroyer, som inte finns återgivna i boken, är inga fantasier. De föreställer riktiga killar. Konstbilder blandas med kändisbilder och fotografier på underåriga fattigpojkar i höftskynke. I ett tidigt nummer av tidningen fanns dessutom smygtagna bilder.
De minderåriga har sannolikt inte ställt upp på bild för att dyrkas i en tidning som Destroyer.

Karl Andersson gör det lätt för sig genom att betrakta magasinet som ett konstprojekt. Det må vara konst, men det vaccinerar inte honom från den publicistiska diskussionen.
Han är dock en skicklig domptör och Aftonbladets recensent Ulrika Stahre är en av dem som låter sig tjusas. Sätt en tidning med halvnakna bilder på småtjejer, påfallande många från utvecklingsländer, i händerna på Stahre och jag har svårt att se att hon skulle tala om sin beundran och förståelse för utgivarens ”idéer om skönheten”. Varför skulle man se annorlunda på en exotiserande tidning om ynglingar för en homosexuell publik, än man ser på ett Lolitafanzine för heterogubbar?
Principiellt intressant blir boken först när Karl Andersson behandlar krav från barnombudsmannen på att förbjuda sexuella bilder på personer som ser yngre ut än 18 år, även om modellerna de facto är myndiga. En tveksam åtgärd som skulle kräva ytterligare inskränkning av yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen.
Karl Andersson har omsorgsfullt odlat sin outsiderimage. I boken återger han anekdoter från kriminalpolisen i Prag och hur han överlistat diverse hinder för att kunna göra tidningen. Jag undrar om han egentligen är så bekymrad över att inte accepteras av den regnbågsfärgade mainstreamfåran och kulturvärlden.
Förmodligen läser Karl Andersson förtjust denna kritiska artikel och konstaterar att ännu ett kapitel kan läggas till det dubiösa pojkäventyr som utgör Destroyer.