ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Närmar sig skapelsen. Göran Sonnevi år 1969. Sedan dess har diktböckerna bara blivit tjockare. Foto: Sven Erik Sjöberg
Närmar sig skapelsen. Göran Sonnevi år 1969. Sedan dess har diktböckerna bara blivit tjockare. Foto: Sven Erik Sjöberg

Göran Sonnevi:
Bok utan namn

ANNONS:
Lyrik

GÖRAN SONNEVI | Bok utan namn | Albert Bonniers , 813 s.

Visa merVisa mindre

Göran Sonnevi är tillbaka med en diktsamling på 800 vackra sidor.
Ulrika Knutson vill med varm hand anbefalla den till oss alla, även landets prästerskap.

Göran Sonnevi sjöng sig in i det svenska minnet redan våren 1965, med dikten Om kriget i Vietnam. Snön föll över Lund, och snöflingor brusade i den svartvita tv:n. Det var ingen kampsång, utan ett trevande sorgekväde om vår oundvikliga delaktighet i "USA:s vidriga krig". Det var också en dikt om skuggorna i folkhemmet, och mycket samtida mediekritisk poesi. Göran Sonnevi har tittat mer på tv än de andra poeterna i hans generation.

Snabbt blev Sonnevis fysiska stämma ett eget sound, en musikalisk närvaro. Göran Sonnevi är stammare, men inte när han läser sina egna dikter. Då flyter orden på luftströmmen utan hack, och hans pauseringar är klassiska väntrum till det omöjliga.

Hans diktsamlingar har blivit allt tjockare, för att de ska rymma allt mer, inte minst variationer på tidigare teman: kärleken till Kerstin, demokratin, folkmorden, matematiken, vännerna, sjukdom, mors död och fars död, gamla vänner i diktens värld: Dante, Hölderlin, Mandelstam och många, många andra.

Hans diktsamlingar har blivit tjockare men Bok utan namn slår alla rekord: 800 sidor! Gode gud, den går knappt att rubba. Själv har jag redan usla leder, och de har inte blivit bättre av att släpa runt på denna textmassa i flera veckor. Man borde ha riskti Den förra diktsamlingen gavs ut för sju år sedan, prisbelönta Oceanen. Foto: Sara McKey Den förra diktsamlingen gavs ut för sju år sedan, prisbelönta Oceanen. Foto: Sara McKeyllägg.

Omslagspapprets färg signalerar vad det rör sig om: caput mortum, döskallens dovbrunlila nyans, medan titeln är himmelsblå. Det är vackert. Men 800 sidor. Och hela andra halvan av boken består av en enda lång dikt, Disparate sin nombre.

 

Men det är oavbrutet spännande! Man vill veta hur det går, och det viktigaste: vad detta flöde har med mig att göra.

Sonnevi är inte bara en stor sångare, han är stöddig också, påstridig. Det är ofta roligt, men sällan lättsamt eller riskfritt att utsätta sig för allt detta tilltal. Han undrar själv:

"Slår jag bara på dig med knytnävsord / i ditt skyddslösa mellangärde.

Kan du svara? Eller inte svara? Den som läser detta frivilligt / kommer inte undan."

Släktingen och jordbrukaren Gunnar ställde en rak fråga till honom 1968:

Varför kan du inte skriva begripligt som han Harry Martinson?

Typiskt. Men Göran Sonnevi är i långa stycken väl så begriplig som Martinson, inte bara när han ödmjukt närmar sig skapelsen och studerar: makaonfjärilen, lilla igelkottssvärmaren, krusbärsmätaren. Eller backtimjan, flugblomster och sandlilja. Av arterna förstår man att han är på Öland, gärna på väg till Kapelluddens kalkflator. Andra biotoper är Nordkoster, barndomens Halland och den egna trädgården utanför Stockholm.

Ett annat fullt begripligt område i Bok utan namn är dödens väntrum.

"All sångs klanggrund är döden?

Också koltrastens sång."

Alla vi medelålders känner igen – allt. Hur vännerna sjuknar in och dör, en efter en, och hur denna hemska trend inte tänker mojna. Hur det luktar i sjukrummet, hur vi mitt i sorgen berörs av nåden, för det är ett privilegium att få vara där. Dikterna om vännen Birgitta Trotzigs sjukdom och död är storartat stillsamma, gripbara – och roliga; Trotzig har en intressant relation till den triste Mr Parkinso Poeten som ung man. Från vänster: Sonnevi, Sonja Åkesson, Ann Smith och Björn Håkansson. Foto: Gudmund Mårtensson Poeten som ung man. Från vänster: Sonnevi, Sonja Åkesson, Ann Smith och Björn Håkansson. Foto: Gudmund Mårtenssonn.

Att sitta vid sjukbädden och försiktigt mata en vän med en röra av avokado, kyckling och grädde är något grundläggande, konkret. Det är att dela brödet, om än i en äckligt näringsrik form. I Sonnevis diktning har abstrakt/konkret alltid utgjort ett spänningspar. Sedan barnsben är han matematiskt road, och i matematiken är abstraktionen nödvändig för att förstå – men när "abstraktionen blir hela verkligheten" blir den kristalliska skönheten direkt dödande. Det sker varje gång vi förväxlar statistik med verklighet. Hans Rosling bör också läsa Sonnevi.

 

Varje gång vi närmar oss det ofattbara begreppet "folkmordet" ligger abstraktionen på lut. Sonnevi bör veta, han har formulerat sig om detta i mer än 40 år. Han diktar på, efter Förintelsen, med Paul Celans och Nelly Sachs mandat.

I 40 år har han också gjort avbön för att han "föreställt mig att kärlekens språk kunde talas med vapen." Han erkänner att han deltagit i ett "propagandaspel, i ett slagsmål mellan statskonstens skuggor". Att han vuxit upp i den "glaciala" synen på Ryssland, att det som fanns där i grunden inte kunde ändras. Det är en syn han delar med många. Men det är likafullt en dödlig abstraktion; och vår samlade likgiltighet rörande den grå, oformliga massa som är länderna på andra sidan Östersjön är en del av vår kollektiva skuld. Sonnevi har bara börjat beta av den.

Men det gamla klassamhället består samtidigt. Inte går det att sluta drömma om "Ett samhälle utan socialt förutbestämd, kalkylerad förnedring..."

Vi bör nog alla göra Sonnevis credo till vårt eget:

"För vem är jag denna dag nyttig idiot? Genom min tystnad

Eller genom det jag försöker formulera"

Som kritikern Klara Johanson bad: Gode gud, ge mig mitt dagliga mod att blamera mig.

Sonnevi ber till gud varje natt, den gud han inte tror på. En nödvändig paradox i Sonnevis praktik. Jag vill med varm hand anbefalla Bok utan namn till alla frivilliga läsare, och även till landets präster och pastorer. På dessa 800 sidor har ni mer teologi än vad ni kan göra av med. Och många bra citat att staga predikan med.

Men också synkoperat jubel! Om inte Göran Sonnevi fanns hade vi varit tvungna att uppfinna honom:

"Vilket blås genom gångarna i guds labyrint."

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
MEST LÄSTA ARTIKLARNA PÅ KULTUR
ANNONS:
ANNONS:
LUNCH MED MONTELIUS/14
SUCCÉ: EN VARG SÖKER SIN POD
ANNONS:
BARNKONVENTIONEN 25 ÅR
Per Olov Enquist 80 år
ANNONS:
UKRAINA
BLOGGAR
ANNONS:
Mest lästa om kultur
Fler mest lästa om kultur
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: