Betrakta den lilla bilden högst upp. Det är Göran Persson i femårsåldern. Jag tror aldrig jag har sett ett barn i så hög grad likna sig själv i vuxen ålder. Den femårige Göran är en levande illustration av det aristoteliska begreppet enteleki – det faktum att något eller någon genom sin form eller natur bär sitt mål inom sig, såsom ekollonet i sig bär ekens egenskaper.
Barndomsporträttet – publicerat på sid 22 i hans just utkomna memoarbok Min väg, mina val – presenterar Göran Persson som statsministerämne redan från början. Eken är synligt inristad i ekollonets skal, och Göran Persson uppehåller sig inte i onödan vid tiden som liten och grön och outvecklad. Han har knappt hunnit snudda vid barndomen förrän han sitter i finansdepartementet. Och efter hundra sidor är han statsminister.
Detta till glädje för alla politiska kommentatorer som under gårdagen suttit och snabbskummat boken … eller ja, eken. Persson går strax till roten med det som intresserar dem – de tio åren som svensk statsminister. Men själv blir jag besviken. Jag hade hoppats få läsa mer om Persson som människa – hans inre tankar, hans drömmar, hans fasor, hans fantasier. Vad han läser, vad han lyssnar på för sorts musik, vem som är hans favoritfilosof. Men om allt detta inte ett ord. Persson framställer sig själv som en renodlad politisk maktmaskin, och blir inte mer personlig än när han svepande talar om lyckan med Anitra, då för ovanlighets skull som ”vi”, inte ”jag”.
För även om han är opersonlig vad gäller sitt inre liv och eventuella sprickor i den narcissistiska självbilden så framträder här ett mycket bestämt subjekt i första person singularis. Det är ”jag” som kommer på idéerna, det är ”jag” som driver igenom besluten, det är ”jag” som kommer överens med de andra partiledarna, det är ”mina” ministrar och ”mina” statssekreterare, det är ”jag” som tillsätter och avsätter och ställer och styr.
Bokens första ord är följdriktigt ”Jag” – helt emot uppsatsreglerna han fick inpräntade i småskolan hemma i Vingåker. Blygsam är inte Persson. Ser han en skäppa någonstans, är han omedelbart där och sätter sitt ljus framför.
Han har egenhändigt skrivit boken, i vissa avsnitt dikterat den. Med hjälp av en avlönad researcher har det gått i rasande takt – 470 sidor på ett halvår. Förmodligen därför att Persson är mån om att hans inte helt sympatiska framtoning i Erik Fichtelius tv-filmer inte ska hinna rota sig fast och bli bestående.
Snabbheten uppskattas av de politiska kommentatorerna – de vill gärna ha avgångna statsministrar serverade medan de ännu ryker. Men också i det avseendet gör mig Persson besviken – jag hade som läsare mycket hellre sett att han tagit gott om tid på sig, skrivit mera eftersinnande och utvecklat sina inneboende stilistiska talanger. Nu har det mest blivit elementär bruksprosa för snabbkonsumtion.
Det finns ett enda undantag. När Persson en kall vinternatt står med Metallordföranden Göran Johnsson vid Harpsundssjön, skriver han: ”Stjärnornas ljus reflekterades i den obrutna snöytan på sjön.” En fin iakttagelse med både allitteration och vokalassonanser. Detta är ett så anmärkningsvärt ställe i boken att jag strök för det. Sedan behövde jag inte använda pennan fler gånger.
Mitt eget förhållande till Göran Persson är oemotionellt. Jag tyckte att han var en duglig statsminister – även under tsunamikatastrofen – men röstade aldrig på honom och brydde mig inte om hans förhållande till kor, korsord och könsorgan. I efterhand har jag insett att budgetsaneringen var nödvändig, en grund för framtiden.
Den förda politiken är alltid viktigare än personen som signerar den. En man är inte en regering, även om Persson själv tycks tro det. Först avklädd masken blir individen intressantare än sin maktställning. Det var den individen jag hade hoppats få möta i Perssons memoarer. Jag sökte en själ, men fann en man som för sista gången sminkar upp sig i den spegel som medierna räcker åt honom. Jag är besviken.
