Jag brukar titta på Äntligen hemma och Fuskbyggarna med skräckblandad förtjusning. I mina ögon känns Martin Timells hjälpinsatser inte helt väsensskilda från själva fuskbyggena. De är visserligen mer hållbara, men lösningarna är ändå kortlivade, både estetiskt och tekniskt. Med kortlivad menar jag kortare än en mänsklig livstid.
Äntligen Hemmas byggideal är motsatsen till byggnadsvårdens. Byggnadsvård handlar om att bara fixa det nödvändiga, att jobba med reservdelar i stället för att byta ut rubbet mot moderna material, och att inse att inredning som för närvarande känns saggig kommer att vara otroligt cool om ett antal år. Dessutom funkar byggnadsvårdstänkandet bra om man är lat, pank och trött på minimalism och öppna planlösningar.
Gamla trähus till exempel, där spontväggar, trägolv och kakelugnar talar för sig själva, är perfekta objekt för oss som egentligen är skeptiska till heminredning och inte orkar köpa nya möbler i takt med trendernas växlingar. Gamla möbler och inredningsdetaljer av riktigt trä växer nämligen in i omgivningen och parkerar sig för evigt, så att man aldrig mer behöver bry sig.

Byggnadsvården befinner sig, paradoxalt nog, i gränslandet mellan heminredningshat, praktiskt miljötänkande, kulturhistoriskt intresse, konservativ förändringsvilja och protest mot konsumtionssamhällets slit och släng-kultur. Och nu kommer Göran Gudmundsson, eldsjälen bakom Gysinge Centrum för byggnadsvård, ut med ännu en handbok i ämnet, Stora boken om byggnadsvård.
Jag känner en varm ambivalens inför Gysinge. Att gå omkring i de linoljedoftande husen är på en och samma gång en skönhetsupplevelse och en handfast lektion i hållbar renoveringskonst. Men samtidigt saknar jag i något avseende humorn i inredningen, eftersom superestetiska miljöer alltid bor granne med den ängsligt borgerliga konformismen, oavsett om de är präglade av idealiserat 1700-tal eller trendriktig samtid.

Gudmundsson har tidigare bland annat givit ut en bokserie om invändig och utvändig renovering, värmekällor, behandling av gamla trägolv med mera. Den har
viss slagsida i inriktningen på hus från 1700- och 1800-tal. I nya boken finns det mycket mer fakta om 1900-talets byggstilar, och inte bara kunskaper om lanthus utan också om stadslägenheter.
Men det mest innovativa i Gudmundssons böcker jämfört med tidigare klassiker
i genren är den levande och entusiasmerande berättarrösten. Om jag kan känna en längtan efter mer humor själva Gysingestilen, som ett vapen mot eventuell snobbighet, så får jag mitt lystmäte när jag läser Gudmundssons texter. Han drar sig varken för temperamentsfullt filosoferande eller knäppa hugskott, och med excentrisk lynnighet tordönsfördömer han allt han inte gillar.
Stora boken om byggnadsvård är inte bara en vacker och inspirerande handbok, utan också, till skillnad från oproblematiserande koncept som Äntligen hemma, implicit konsumtionskritisk. I undertexten mullrar en viktig diskussion om respekten för materien.