Poeten och propagandisten stämmer möte i Göran Greiders nya bok. Jesper Högström följer ett slirigt slalomspår mellan motsägelserna.
Det finns en poet som heter Göran Greider. Det finns en propagandist med samma namn. Poeten brukar skriva debattartiklar jag helhjärtat håller med om, som handlar om erfarenhetens betydelse för litteraturen, men propagandisten brukar komma in på slutet med brasklappen att det är arbetarklassens erfarenhet han talar om. Då blir det värre.
I en bok som uttalat är tänkt som ett peptalk för det egna laget, som riktar sig till människor med "vänstermedvetande" och syftar till att ge dem "litet större självförtroende" är det inte så konstigt att det är propagandisten som dominerar.
Ändå - och det är det fascinerande med Greider, det som samtidigt gör honom så svårsmält för oss som inte definierar oss på samma sätt - förekommer dessa oupphörliga, omärkliga glidningar mellan propagandisten och poeten.
I ena sekunden talar han om sin fascination för "gränsvarelsen", som inte hör hemma i något läger, i nästa blir det klart att fascinationen begränsas till de gränsvarelser som kan etiketteras "vänsterintellektuella".
I ena sekunden beklagar han miljörörelsens användande av en "ytterst svårtillgänglig vetenskaplig terminologi", i nästa kommer han dragande med den marxistiska traditionens alla förvetenskapligade termer (alienation, profitkvot, kapitalackumulation).
I ena sekunden talar han om "benägenheten att ställa absoluta storheter mot varandra: kapitalism mot socialism, plan mot marknad, jämlikhet mot frihet" som "ett av förra seklets sämsta arv". I nästa kommer det någon raljant karikatyr av alla liberaler - "det finns alltid en eller annan regim som måste bombas till underkastelse" - eller en gudsnådelig rysning inför ett eller annat uttryck som är "förgiftat med individualistisk-borgerliga associationer".
Det finns en nyckelscen, som förekommer i ett av de självbiografiska partier där det är poeten som har ordet. Den unge Greider tycker sig en dag påträffa ett förakt mot arbetarklassen i Marx Parismanuskript och blir ursinnig: "det retade mig att det satt medelklassmänniskor och läste det där, nickande, instämmande". Det är som om den grundstämningen hela tiden ligger kvar och pockar på utlopp: någonstans sitter fienden, den helvetes medelklassen, OCH DE SKA FAN INTE FÅ RÄTT.
Greider berättar om sin bohemiske farsa, som kan beundra Castro och Mao och nästa andetag hylla "den amerikanska andan". Själv skulle han uppenbart aldrig tillåta sig att säga att positivt ord om den andan; det skulle kunna ge fienden rätt.
Allt detta ger Greider hans enorma produktivitet, men det får honom också att med sliriga formuleringar ta sig förbi verkliga dilemman.
Vem är ansvarig för människans handlingar, individen själv eller det sociala sammanhanget? En äkta paradox, en motsägelse som inte går att lösa, men Greider slår utan vidare fast att det alltid är samhället som är ansvarigt - "denna vägran att skylla på individerna är dessutom alltid ett försök att rädda det mänskliga". Det händer att jag tror att hela denna väldiga, strömmande, språkliga energi är ett sätt att undvika att konfronteras med sina egna motsägelser.
Så nej, ingen bok av Göran Greider går att sammanfatta på något enkelt sätt.
I ena sekunden serverar den skarp samhällsanalys och inbjuder den till viktiga diskussioner: om social jämlikhet som ett grundläggande värde, om en idé om "social värnplikt" som jag mycket väl kan ställa upp på. I nästa nu upptäcker jag att diskussionen bara syftar till att bekräfta en grundläggande världsbild där fyra ben är bra, två ben dåliga. Marxister brukar vara snara att påpeka att intresset styr verklighetsuppfattningen. Tja, bekräftelsen av den egna världsbilden är också ett intresse.
