Finns det alltid en avgörande punkt när någonting börjar gå åt helvete? För "Hon" i Golnaz Hashemzadehs debutroman Hon är inte jag måste vändningen i så fall komma med våldet. En dag slår pappa mamma rätt över ansiktet. Mamma far ner i golvet. Lika absolut hemlig som familjens spiral av våld blir, lika snabbt sänker sig pappans utbrott över dem och blir en självklar del av vad som får sägas och göras i hemmet.

I det särskilda helvete som kallas kärnfamiljens instängdhet börjar nu drillningen av ett barn. Hon ska vara bäst. På allt. Matte, kemi, fysik, svenska. Handboll. Hon ska – givetvis – vara bättre än svenskarna. Inte svenskarna hemma i Fabriksorten utan svenskarna på andra sidan sjön, de fina och duktiga, de som är värdiga att jämföras med.

Vad "Hon" heter får vi aldrig veta. Men vi får veta vad hon inte heter. Setareh. Det var det namn som modern gav henne under flykten. Efter en tid på flyktingförläggning börjar familjens nya kamp. De har lämnat förtrycket för att gripa det fria samhällets möjligheter. Kasta sig över dem, leva, två starka föräldrar, ett barn och snart också ett till. Här finns resurser, min dotter säger pappan, här finns allt, du kan göra vad du vill, bli vad du vill, här bestämmer vi själva och se vilket fint samhälle, vilken fin lägenhet vi får bo i. Pappans entusiasm väcker löje hos mamman. Kallar han det här fint? Det ser väl varenda människa att de bor i ett fult område med outbildade människor.

Dottern underkastar sig faderns projekt. En ny människa ska skapas. Ett liv av uppbrott, flykt, sorger och krig ska tryckas bort. Ingenting får stå i vägen. Hon går ut skolan med högsta betyg i alla ämnen, kommer in på Elitskolan och blir sensationellt den första kårordföranden med invandrarbakgrund. Där någonstans börjar sprickan djupna.

Berättelsen har likheter med författarens eget liv, ett ungt liv som nu har blivit roman. Över boken ligger en känsla av att någon har varit på botten. Fantasilön och status räckte inte. Självbedrägeriet blev för tungt. Golnaz Hashemzadeh har en tendens att bli pedagogisk och en aning överförklarande, men hon skildrar samhällets klyftor, både de i och utanför en människa, på ett trovärdigt sätt.