Folkoperans orkester går upp i atomer. Blåsarsymfonikerna i Stockholm spelar under nedläggningshot. Värmlandsoperans orkester räddas med ett nödrop. Den breda kunskapen om levande orkestermusik ligger på lågstadienivå i landet. Men inte ens "hemma hos" den klassiska musiken är det någon som håller fortet. På Folkoperan räcker inte 28 miljoner kronor i allmänna bidrag till alla och då skär man inte i administrationen utan i livemusiken. I vår gör man Wagners Flygande holländaren på sång och tre pianon. Det är lite som om Dramaten spelade Fanny och Alexander som dockteater på stora scenen.

Folkoperan startade 1976 med två syntar och visionen av att göra opera angelägen. Dirigenten Kerstin Nerbe och regissören Claes Fellbom byggde steg för steg upp en musikdramatisk scen som successivt lyckats bli populär av egen kraft och numera räknas till ett av Sveriges tongivande operahus. Folk som aldrig sätter sin fot på Kungliga operan har sett till att punktbevaka Folkis premiärer.

Ett proffsigt orkestersound är numera lika självklart i huset som att man sjunger på svenska. Men i dag, på premiärdagen av Verdis Maskeradbalen, upphör Folkoperans orkester som vi känner den att existera. Innan dirigenten Joakim Unander går vidare till nästa jobb har han skurit ner orkestern till hälften och försökt skriva en ny sorts mindre fördelaktiga kontrakt med dem som är kvar. Den nya kontraktsformen förhindrar musikerna att som förut vara spelbara på andra scener och podier. Nu försvinner den förmån som tidigare uppvägt den låga lönen. De flesta av de bästa har inte varit sugna på det. Så nu får man leta efter villiga musikerblåbär på musikhögskolorna. Det krävs dock rätt mycket erfarenhet att spela ensam i sin stråkstämma, vilket blir framtiden.

I Mellika Melouani Melani har Folkoperan en avantgardistisk konstnärlig ledare med starkare relation till text än musik. Det är med stort intresse vi bänkar oss för att se sammansvärjningen mot teaterkungen på just Folkoperan ikväll.