Foto: Radio Sveriges
 Foto: Radio Sveriges

Gnällbältet

Publicerad
Uppdaterad
Barnen sover fortfarande sött när jag sätter mig på trappan med min kaffekopp och laptop för att lyssna på en av P1:s sommarserier, Heliga familjen. Enligt uppgift ska det göras upp med familjens ”lyckohyckel och nattsvarta historia” och, tja, det låter ju spännande. Nog har det utförts en hel del djävulskap i hemmets lugna vrå. Nog har vi en bit kvar till jämställdhet, såväl innanför som utanför familjens trygga famn. För visst är familjen ändå en ganska trygg och liksom välkänd plats att gosa in sig i?
Hunden och jag spetsar öronen tillsammans och ju längre programmet fortskrider desto tydligare blir det att det kanske ändå är så trivialt: den där gamla banala paradoxen, den där olösliga konflikten mellan längtan efter frihet och längtan efter trygghet.

”När jag var ung var familj ett skällsord”, säger Yvonne Hirdman, klok professor som sällan skräder orden. ”Den plats där människor förtrycktes och psykoser frodades”. Hon låter både förvånad och lite arg över den renässans som kärnfamiljen upplever. ”Familjeonani!” spottar hon ur sig. Hon gillar inte folk som pysslar med heminredning och läser Mama: såna som är sysselsatta med att manifestera sig som familj. Det gör inte programledaren Maria Sveland heller. Hon tycker att det är trångt att vara familj. Så till den milda grad att hon inte pallar att tillbringa en lördagskväll med sin sambo och deras två barn.
I stället för att fejka familjemys drar Maria till biltvätten. I bilen känner hon sig fri. Ah, kanske har hon ett eget liv ändå, funderar hon. Så kommer hon då till sina drömmars mål, bensinstationen med den hägrande biltvätten.
Där uppstår genast lite gnissel, för där finns naturligtvis också män. Och män är dumma. I alla fall nästan alla män som Maria Sveland stöter på. Det blir lite tjatigt. Den där mannen som föraktfullt muttrar ”grönsaker” om kvinnans blommor som hon köpt på macken. Den där mannen som lackar ur för att kvinnan sätter en pizzakartong på biltaket. Den där mannen som inte låter kvinnan köra den gemensamma bilen. Och jag undrar varför alla de där kvinnorna går med på det. Varför? Varför förstår ni inte att ni är fria? Vad är ni rädda för?

”Ett problem i jämställdhetsdebatten är att den hela tiden förs ned på individnivå”, säger Maria Sveland förnumstigt. Nej, nej, nej. Det är faktiskt inte ett problem. Det är faktiskt en del av lösningen. Varenda svensk är vid det här laget hjärntvättad med genusteorier sedan barnsben. Vi vet vad vi skall tycka. Problemet är att vi inte omsätter det i praktiken, i våra egna liv, i vår vardag. Den handlar inte bara om strukturer. Det handlar också om individer. Det handlar om dig och dina val och din familj. Ställ för bövelen krav!
I antologin Jämställdhetens pris av Anne Grönlund och Björn Halleröd (Boréa) som kom i våras redovisas en studie som visar att 96 procent av svenskarna anser att män och kvinnor bör ta lika stort ansvar för hem och barn. Statistiken visar med all önskvärd tydlighet att det är en uppfattning som inte omsätts i praktiken. Det finns ett glapp mellan vision och verklighet, minst sagt.
I ett radhus utanför Uppsala bor Annika och Micke och deras två barn. Annika säger att hon inte sovit ordentligt på sex år. Hon har dåligt samvete för en massa saker. Hon säger att hon är dålig på att laga mat. Micke verkar inte så bekymrad. Genom Heliga familjens försorg får de träffa en politisk familjerådgivare i form av sociologen Carin Holmberg. Hon pressar – med viss rätt – Micke ganska hårt. Men jag undrar ändå om det inte vore på sin plats att ta ur Annika allt det här dåliga samvetet? Inte dör väl ungarna av att äta halvfabrikat? Eller av att vara på dagis en halvtimme extra någon dag? Lugna ner dig, kvinna. Var inte så förbaskat gnällig.

”Man blir så trött på ditt jävla gnäll”, sjunger den där irriterande barnkören i Kents ”Dom som försvann”, och om den välmående medelklassen i Sverige har ett alldeles eget soundtrack så är det Kent. Det gnälls och det gnälls men ingenting händer. Inte ens i medelklassens relationsromaner händer det nåt. Inte ens där vågar folk bryta sig loss ur familjelivets trygga sköte – kanske vågar man sig på en het sms-flirt som Anna i Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun, en affär med grannfrun som Anders i Hans Koppels Vi i Villa eller så tar man en restresa som Sara i Svelands egen Bitterfittan. Men skilsmässa? Aldrig.
Nä, tacka vet jag Charlotte Perrelli. Hon är my hero. I kväll, Charlotte, när barnen sover och solen går ner över Österlen och jag sitter ensam vid mitt rangliga trädgårdsbord under plommonträdet då höjer jag en skål för dig och din skilsmässa. Charlotte har nämligen fattat något som majoriteten av de bortskämda svenska medelklasskvinnorna inte tycks förstå: Vi är fria. Fria!

Ann Heberlein
kulturen@expressen.se

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida