Jonas Gardells påbörjade trilogi om 1980-talets aids-epidemi har också blivit en tv-serie. Jacob Lundström ser de undangömda och sjuka männen komma fram från tystnaden.
Året är 1982 och Palme bildar regering igen. När 19-årige Rasmus anländer till huvudstaden från västraste Värmland hänger valaffischerna fortfarande kvar i t-baneuppgångar och på broräcken. "Fred och arbete" eller "Lägre skatter" står det på dem – ingenting som antyder identitetspolitikens genomslag i den partipolitiska debatten på 90-talet.
Stockholm må vara rikskänt som homohuvudstad, men det finns inte många regnbågsfärgade nattklubbar att välja mellan när Rasmus kliver av tåget. Det blir ändå ett liv i periferin.
Björn Kjellmans berättarröst förklarar att homosexuella män var hänvisade till diverse parker eller Klara norra kyrkogata. Innan Rasmus kärlekssvulten ger sig vidare ut i natten stannar han till vid den även i Värmland välbekanta "bögringen" på Centralstationen. Han får direkt flera menande sneglingar. Det är i alla fall hundra gånger bättre än hemma.
Torka aldrig tårar utan handskar, Simon Kaijser da Silvas miniserie utifrån Jonas Gardells manus, är ett antropologiskt ambitiöst tidsdokument om aidsepidemin på 80-talet. Som sådant har det en del gemensamt med både Mikael Marcimains miniserie Lasermannen och kommande långfilm Call girl, om bordellhärvan på 70-talet. Alla tar sikte på att beröva publiken dess oskuldsfulla b 
Jonas Gardell. Foto: Christian Örnbergild av Sveriges nära förflutna. Två av dem utgör motbilder till den bioaktuella och drömskt nostalgiska Palme-dokumentären.
De begärliga blicknedslag som är den romantiska filmens tändgnista är i Torka aldrig tårar utan handskar försedda med ödesdigra varningsskyltar.
De längtansfyllda ögonkasten har redan föregåtts av inledningens bilder på såriga kroppar. Vid en sjukhussäng sitter en ung man och läser Karin Boyes "Evighet" för sin likbleke älskande. Det är redan för sent.
Filmteoretikern Richard Dyer har apropå den aidssjuke filmstjärnan Rock Hudsons öde skrivit att vår kultur betraktar homosexuella män genom Dorian Gray - att deras skönhet går hand i hand med förfall. I det perspektivet är det välordnade yttre, som homosexuella män brukar förknippas med, bara till för att dölja rötan – det onaturliga, motbjudande och promiskuösa i deras beteende.
Det var en bild som slog igenom med full kraft just på 80-talet; att bögarna skulle bli sjuka var fullt naturligt som de höll på.
Så när som på en raggare som ropar "bögjävlar" och ett hånfullt kvällstidningslöp är den samtida homofobin osynlig men plågsamt påtaglig i Torka aldrig tårar utan handskar.
De unga männen får tyna bort i en talande tystnad, undangömda, begravda och rätt vad det är bortglömda. Med melodramens känsla för allvar återupplivas minnet av dem som frosten tog. Det var på tiden.
Jacob Lundström
kulturen@expressen.se
Eftersom Jonas Gardell är medarbetare på Expressens kultursidor recenseras programmet av Jacob Lundström, redaktör på tidskriften FLM.
