Nina Lekander tar fram tändaren till Szymborskas ära.
Det finns tre poesiskrivande kvinnor vilka jag såsom föräldralös hett har önskat mig vara mina extramammor, mentorer, historieberättare, allmänt livsvisa och humoristiska vägledare i den förbannade ansträngning som är livet. Som vore värt ett bättre ändamål, men vars enda egentliga mening är döden.
Nina Södergren lever lyckligtvis ännu. Men nu är de andra två döda:
Inger Christensen och – i går – Wisawa Szymborska. Den enda av dem som faktiskt fick sitt välförtjänta Nobelpris 1996. Den enda som jag inte har kunnat läsa på originalspråk, men som jag i full förlitan på Anders Bodegårds tolkningar har njutit och lärt mig så väldeligt mycket av.
Och just nu minns jag att Bodegård en gång mejlade snällt efter att jag hade skrivit om någon diktsamling att hon skrev "fuktigt", eller om det var "fruktigt"? Han tyckte att det var bra. Nu låter det konstigt, för Szymborska var ju också den torraste och svalaste komiker man kan tänka sig. Plus spetsig som en kaktus i öknen när hon ville, som i Litterär post häromåret, där hon inte skonade men samtidigt skämtsamt smekte de författare in spe som troskyldigt hade sänt in sina skönlitterära försök till henne för rådgivning i tidningsspalt.
Ur Bernurs blogg hämtar jag, eftersom jag inte hittar vare sig boken eller min recension av den, citatet: "som en Alfa Romeo, som inte kan röra sig ur fläcken eftersom någon hällde i havre i stället för bensin".
Wisawa Szymborska hade en jädrans massa bensin, och det inte bara i form av de cigarretter som jag gärna antar både höll hennes skrivande levande och slutligen dräpte henne i lungcancer vid 88 års ålder. Liksom hade hon naturligtvis en känsla för soppatorsk, en vetskap om att glöden en gång obönhörligen slocknar.
I "Elegisk kalkyl" skrev hon om våra alla döda, om dem som "har hoppat av den skenande tiden":
Vi ses nästa gång.
Nu vill de inte
(om de inte vill) säga så mera.
Hänvisade åt en oändlig
(om inte annorlunda) tystnad.
Upptagna bara av det
(om nu bara det)
som de tvingas till av frånvaron.
Jag önskar så att hon ännu fick vara upptagen och otyst i sin från- eller därvaro eller vad som helst. Vi andra kan fortsätta lyssna och lära i evigheters evighet, och vara rätt säkra på att hon varken skulle vilja att vi sa amen eller obönhörligen begära att vi slutade röka.