BERLIN. I dag, tjugo år efter det som här kallas Mauerbruch, eller kanske på svenska, ”murgenombrottet”, skall ett helt år av minnesfirande med otaliga böcker, ögonvittnesberättelser, utställningar och i dessa dagar inte minst konserter, kulminera vid de klassiska platserna. Riksdagshuset. Brandenburger Tor. Potsdamer Platz. Fyrverkeri, ja naturligtvis. Celebra talare som Gorbatjov och Hans-Dieter Genscher. Rockmusik och Stadtkapelle Berlin under Daniel Barenboim. Men också en kanske väl uppsluppen happening: en och en halv kilometer färgglada dominobrickor ställda längs den gamla Murens sträckning skall falla som Muren föll, men ändå på ett annat sätt.
Detta är naturligtvis en glädjedag för alla normalt funtade berlinare.
– Så ni tycker att det forna Västberlin var så mycket intressantare med sina spioner och artister och att DDR var så idylliskt och småtrevligt med sina Plattenbauten och Trabanten?
Så ni föredrar dödsskjutningar och dolda mikrofoner?

Dessa jubileumsveckor bebor jag åter en jättelik ekande våning i Schöneberg, ungefär 500 meter från den jättelika ekande våning där jag bodde hösten 1972, ständigt skrivande. Det blev Yllet och Sigismund. Det är bara en så här i höstfärgerna mycket vacker park som skiljer gatorna åt.
Och världsrymdens kyla, hade jag sånär tillagt. Detta Berlin av år 2009 är bokstavligen en annan stad. Och det säger så många berlinare jag talar med att de har den egendomliga känslan att ha flyttat från en stad till en annan utan att ha rört sig.
– Från Östberlin återvände ju rätt många entusiastiska besökare ännu på 70-talet, skolmän och kyrkomän. Och flera intressanta idéer. Från Östberlin fick vi ju till exempel det viktiga ordet ”enhetsskola” som ju kommer av ”einheitsschule” ? Och så var det ju Brecht på Theater am Kurfürstendamm?
Nu när muren framställs i tidningsartiklar kan den ju se riktigt pittoresk ut, med all sin färgglada graffiti. Det är kanske möjligen att glömma att den hade en framsida – med glad graffiti – och en baksida, en noggrant krattad dödszon med minor och Selbstschutzgeräte, taggtråd, strålkastare. Det var det som var den egentliga muren. Och – skäligen unikt i världshistorien – en bakvänd mur, en mur som inte skulle stänga ute utan stänga inne.
– Vad var det? Selbstschutzgerät? Det har vi visst aldrig fått översatt?
En finurlig försåtminering placerad på höga stolpar på murens östsida med vilken de flyende förväntades skjuta sig själva och därmed bevara myndigheterna från en massa
onödigt besvär.

Jag minns ju frukostläsningen vid Freiherr von Steinstrasse dessa morgnar i november 1972. De två småpojkarna som drunknade i gränskanalen därför att Västberlins brandmän under vapenhot hindrades att sätta ut sin räddningsbåt, dödsskjutningarna, kvarterspionerna.
Inspektörerna som noga gick igenom ens resväska på intercitytågen för att se att inga farliga böcker till exempel Nietzsche, fanns i bagaget. Jag undrar vad mina unga meningsfränder i Piratpartiet skulle säga om det i dag?
Sedan, efter murfallet kom rätt många hemligheter i dagen. Polisen som sköt Benno Ohnesorg var en betald mördare, terroristerna var subventionerade, aktade författare skrev personrapporter.
Kort sagt: murfallet var en stor befriande händelse och den blev ett mäktigt pukslag – som
i Beethovens Leonora III – som avslutade en lång och ytterligt smärtsam frihetskamp som inte började i Tyskland utan i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien något decennium tidigare.
Klockan 17 den nionde november börjar folkfesten vid Brandenburger Tor.
Det är inte lätt att sammanfatta. Skall man säga som Tegnér ”Sanningen segrar” eller som Enzensberger ”Socialism fungerar inte. Punkt.”?