Nej, Tomas Tranströmer spelade inte i Berwaldhallen, men han var där. På scenen neg och bockade sopranen Nina Stemme, uppläsaren Krister Henriksson och dirigenten Thomas Dausgaard när konserten var slut, men snart var alla klara med dem och vända åt ett annat håll för att applådera Nobelpristagaren. Det var som om publiken ville klappa fram energi.

Visst målar och menar Stemme varenda ord från takt ett i "Träume" ur Wagners

Wesendoncklieder och "Der Tod und das mädchen". Visst spelar Svenska kammarorkestern Beethovens Leonorauvertyr alldeles skimrande och med operans dynamiska spännvidd. Och visst läser Krister Henriksson "Sorgegondol 2" så att man känner dess tunga last. Men det går inte att komma ifrån känslan av högtidlig sorgestund. Och när Radiokören framför Brahms otacksamma "Nachwache" och "Verlorene Jugend", förlorad ungdom (de är varken inspirerande att sjunga eller höra), blir det slagsida åt kyrkogården till.

Ändå måste man berömma denna genomtänkta hyllningskonsert, som en sorts välproducerat Sommar i P2 med Tomas Tranströmer. Inklusive två uruppföranden. Andrea Tarrodi översätter dikten "Andrum" till vibrerande och bländande körlyrik och Michael Christie komponerar fram en tydlig och frusen månskensbild ur "Spår". Fragment ur Schuberts stråkkvintett spelas upp under uppläsningen av "Schubertiana" och man vågar faktiskt nöja sig med en av Wesendonckliederna för att just den passar så väl med de drömmar Tranströmer beskriver i "Sorgegondol nr 2".

Men, som sagt, Stemme sjunger med färger som ingen annan på podiet äger.