Jag mötte Anita Björk – redan då en legend inom teaterns värld – på Dramaten under en kollationering för min första pjäs Tribadernas natt år 1975. Det var första gången, sedan skulle hon spela i nästan allt jag skrev. Hon hade den gången allt att lära ut, och inget att lära sig, och ändå omkretsade hon debutanten med sin nästan blyga värme, och gjorde mig lugn. Hon förenade en enorm auktoritet med något som nästan liknade skygghet, jag hade aldrig sett något liknande.

Jag älskade det hon gjorde i rollen, men lika mycket hennes väsen. Det var ordet, "väsen", något mjukt och översinnligt som, på scengolvet, kunde utvecklas till något farligt. Satt man i salen tvingade hon åskådaren till vaksamhet.

En stor skådespelare tvingar alltid åskådaren till vaksamhet. Och Anita Björk var en av 1900-talets stora svenska skådespelare. Jag noterade, när hon gjorde rollen som Selma Lagerlöf i Bildmakarna nästan tre decennier senare, att också regissören Ingmar Bergman behärskades, nästan tuktades, av laddningen under hennes kontrollerade yta.

Hennes verkslista är egentligen oerhörd, från det internationella genombrottet med Alf Sjöbergs filmatisering av Fröken Julie vid 50-talets början, vid filmfestivalen i Venedig, och framåt; men otaliga försök att dra henne till Hollywood strandade.

Första gången på grund av Stockholmsäktenskapet med Stig Dagerman, sedan på henne själv.

Hon ville helt enkelt inte. Hon älskade Dramaten, och Dramaten älskade henne.

Hennes i perioder turbulenta liv skulle ha fyllt mycket i en mycket tjock självbiografi; men när jag envist (som säkert många andra) bad henne skriva den livsboken själv, då drog bara ett stråk av sorg över hennes ansikte. Nej.

Gåtan bevarad, och nu för alltid.