"Rent snusk", rapporterar Daily Telegraph från Stratford-upon-Avon. Publiken lämnar tydligen Royal Shake-speare Companys nyuppsättning av
Marat/Sade i drivor.
Jag placerar mig strategiskt, tre rader från scenen.
En timme senare har en av skådespelarna lappat till mig med en rosa dildo.
RSC:s första produktion av
Marat/Sade, Peter Brooks från 1964, är lika klassisk som Peter Weiss originaluppsättning. Markis de Sades nihilism ställdes mot Jean-Paul Marats franska revolutionsideal - och närmade sig något så svårfångat som människans politiska natur.
Jag vet inte om 2011 års regissör Anthony Neilson har sådana ambitioner. I hans tappning påminner Marat/Sade mest om en etnokitschig, djupt pervers burleskshow.
En gotsminkad dvärg i rullstol får sällskap av tvångsmässigt onanerande mentalpatienter. de Sade är en komisk kapten i billig dragoutfit medan Marat - självlysande spel av framtida stjärnan Arsher Ali - från sitt badkar försöker övertyga flocken om borgerlighetens självgodhet. Men det är markisen som får sista ordet. Scenen förvandlas till ett orientaliskt raveparty, burkakvinnor dansar med nävarna i luften.
Enligt Anthony Neilson är det en referens till den arabiska våren. Det ser mer ut som en sverigedemokratisk reklamfilm i regi av Jonas Åkerlund.
Knappast meningen - och ändå tror jag att Neilson här säger något fundamentalt om dagens plakatpolitik.
Ett par dagar tidigare besöker jag Occupy London, det tältläger som förvandlat St Pauls-katedralen i London till en antikapitalistisk campingplats.
Ilskan mot den globala spekulationsekonomin är lätt att sympatisera med (vore jag 20 hade jag kanske tältat själv). Samtidigt blir budskapet underordnat gesterna. Ge kidsen en banderoll att samlas under och de kommer, precis som de intagna på Charentons mentalsjukhus i Marat/Sade, röja hela natten lång.
Och dildon?
Jo, första akten i Stratford avslutas med en gruppvåldtäkt - tre unga svarta män på en äldre, vit mysfarbror. Naken bearbetas hans bak med färgglada gummikukar, de Sade hejar på. När uppdraget är utfört springer en av skådespelarna ut i publiken och svingar sitt redskap. Han råkar träffa mig på munnen.
Det smakar svagt av latex och parfym.
Johan Wirfält
kulturen@expressen.se