Nils Forsberg ser en skejtare i medvind på Bonniers konsthall.
Den samtida konstsoppan måste med jämna mellanrum piffas upp med nya kryddor för att inte bli fadd, och gatans stil och smaker har de senaste åren halkat fram till en tätplats i skafferiet. Men det handlar aldrig om några genomgripande förändringar. Grundreceptet består, bara accenter tillsätts, en total omvandling går mycket sakta.
NUG och Erland Brand på Konstakademien i början av året var ett skolexempel på hur det går till:
Ung konstnär med rebellstatus (offentligt avskydd av kulturministern, åtalad för vandalisering av tunnelbanevagn) och gammal etablerad halvdoldis, samt ett bombastiskt pressmeddelande signerat superetablerade Jan Håfström om konstens nya ”våldsamma fas”.
Resultatet var en sorts action painting (kanoniserad och vedertagen estetik), men med NUG:s konnotationer av farlighet och gatans äkthet. Jackson Pollock på speed, i tunnelbanan.
Det är motsatsen till Freuds unheimlich-begrepp, det vill säga att något som verkar bekant plötsligt blir främmande och skrämmande. De portioner gatukonst som kommer in i konstvärldens värme gör det för att den snart ser bekant ut.
Gardar Eide Einarsson opererar i princip likadant, men med större sofistikation än konstellationen på Konst-akademien. Jasper Johns-referenser och Frank Stella-blinkningar möter amerikanskt polisvåld och fullskalemodeller av thailändska rödskjortebarrikader. Också det som är blankt är det på ett rått sätt och allt är helt svartvitt. Bruce Nauman är andlig fader, katalogtexterna talar om paranoia.
Är det bra, då?
Nej, det är ju inte riktigt det.
Lite blir det som att se två AD:ar från Bromma hälsa ”Ey, mannen, läget?” – ”Softish!” Eller en Henrik Schyffert i Big Black-tröja utan självironi. Einarsson är lite för smart, lite för rätt, lite för medveten, och så brutalt som det vill vara blir det aldrig på riktigt – sedan får alla påpeka hur mycket de vill att han inte bara är konstnär utan skejtare också. Einarssons stjärna är stigande på konsthimlen men någonstans är hans koncept för lättköpt.
Möjligen skulle det fungera bättre på annan plats, för Bonniers konsthall börjar mer och mer framstå som ett av de mer problematiska utställningsrummen i landet. Och för att få ordning på den röran krävs omfattande ingrepp.