Per Wirténs sätt (Expressen 4/2) att reagera på Anders Ramsays artikel ”Ryktets makt” (Expressen 30/1) är ett skolboksexempel på hur vi som intresserar oss för vänstern och antisemitismen brukar bli bemötta. Den undersökning av Brå och Forum för levande historia som Wirtén hänför sig till brukar få tjäna som alibi mot att behöva ta i frågan.
Men för det första framställer han resultatet av undersökningen på ett delvis missvisande sätt – FP-sympatisörer visades där till skillnad från
M-sympatisörer ligga under den genomsnittliga nivån av antisemitiska attityder och under den nivå som S-sympatisörer visade upp. För det andra har han missförstått vad frågan gällde.
Frågan Ramsay ställde var ”Varför har vänstern så svårt att förstå antisemitismen?”, inte ”Varför är vänstern så antisemitisk?”
Vi blir allt fler som undrar över detta – varför man på vänsterkanten har så svårt att reagera mot antisemitism. Till och med en militant vänsterkille som Andreas Malm, som figurerar i den nu förda debatten av helt andra skäl, upprördes och förundrades i en artikel från 2006 över att vänsterpublikationer som Flamman och Ordfront inte förmår hålla tätt mot antisemitiska inslag. (”Kväljande antisemitism”, Flamman, 21/12 2006). En av de skribenter Malm reagerade över där var för övrigt Lasse Wilhelmsson, trägen gästskribent och kommentator på Jan-Inge Flüchts blogg.)

Också när Wirtén ska bemöta Ramsays försök att skilja mellan antisemitism och rasism blir det fel. ”Att antirasismen äntligen börjat inkludera skärpt kunskap om antisemitism är väl bra?”, skriver han oskuldsfullt.
Men nej, det är ju just det den inte gjort.
Wirtén har i praktiken själv länge fungerat som ett av hindren för detta. Hans eget bagatelliserande av antisemitiska och antijudiska uttryck sträcker sig långt tillbaka i tiden, och inkluderar såväl ett försvarande av teologen Jan Bergman (som med hjälp av antijudisk argumentation ställde upp för Radio Islam i rättssalen) som ett hyllande av tidskriften Manas enögda antirasism (se till exempel Expressen 9/5 1994 eller Journalisten 16/6 2003).
När tongivande personligheter inom vänsterdebatten inte tar frågor om antisemitism på allvar blockeras möjligheterna för att ett intellektuellt och moraliskt hållbart förhållningssätt till antisemitism ska kunna växa fram.

Wirtén har ändå en klar poäng i sin polemik mot Ramsay.
Nog förefaller det tämligen konstruerat att söka kliniskt skilja mellan antisemitism och rasism. Men framför allt är Ramsays sätt att beskriva nazismens judeförintelse, något Wirtén inte tar upp, oerhört märklig.
Vad menas med att den ”riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa” och att deras ”position liknade... också folken i kolonierna, deras öde blev också slavarbete”?
Ramsay måste väl veta att förintelsen riktade sig mot alla judar – i Tyskland såväl som på ockuperad mark, i väst som i öst. Och nog vet han väl också att judar bara var slavarbetare i den mån det fanns ett ”nödtvång” av att hålla dem vid liv som sådana? Målsättningen var att döda alla judar. En målsättning som – med undantag för romerna – inte gällde för de övriga folken ”i kolonierna”.
Ramsays resonemang tycks kännetecknas av ytterligare en ådra i vänsterns förhållningssätt gentemot antisemitism: viljan att kunna förse den med en korrekt vänsterteoretisk förklaring, vilken i sin tur ska fungera som ett vaccin mot dess sjuka.
Tänk om det vore så enkelt.

Charlotte Wiberg
kulturen@expressen.se

Charlotte Wiberg driver bloggen Kamferdroppar.