De gamla idéerna om republik håller sakta men säkert på att försvinna ur folkminnet. Anders Ehnmark påminner om den svenska federalismens upplysta ståndpunkt.
Dagen närmar sig, och starka flickor övningsror på Strömmen. Det knakar över vattnen. Vi vet precis vad som ska hända, men kanske inte.
Ett stort skådespel börjar. Det verkar så i medierna, som här har commedia dell’artes roll och utarbetar scenerna dag för dag. Blickarna tindrar och kritiska röster får man leta efter.
Det slår mig då jag följer den blygsamma debatten att det förekommer rentav skarpa synpunkter på monarkin, men inte mycket när det gäller alternativet, det som förr kallades republiken. Det heter så nu också, men betydelsen har reducerats till att ta bort kungen. Det vill ingen, och därför har frågan fallit. Det finns inte längre någon idé om vad göra i stället.
Inträngande synpunkter på kungadömet hittar man sålunda i en ny debattskrift med ett ja- och ett nej-perspektiv. Kungen har hela tiden fråntagits makt, i varje fall fram till skiftet i Torekov 1974, det har varit det normala sättet att lösa frågor om legitimitet och effektivitet, men paradoxalt nog har han samtidigt fått ny makt av delvis samma slag.
Monarkin är farligare än på länge, menar därför Per Svensson: på grund av denna nya informella makt. Det är, förstår man, ett skimmer kring det vanliga, som kungateorin alltid sagt, men samtidigt en förstärkning av den imaginära värld, där åsikter tar form, en komedi som i dag omsluter oss i alla frågor av betydelse. Tyvärr sant.
Därav paradoxen: ”Genom att successivt lämna den formella makten ifrån sig har monarkin i det moderna Sverige skaffat sig betydande maktresurser.”
Årorna knakar på Strömmen och man inser hur sinnena formas av denna nya akt i föreställningen. Frågan om styrelsesättet är i själva verket djupt nedsänkt i mediernas estetik, som är ett slags grundlag.
Komedin styr. Det är sannare än mycket annat i denna gamla diskussion. Dock är det svårt att få syn på det republikanska argumentet. Jag tänker på PJ Anders Linders kritik av republiken i samma debattskrift. Även Linder menar att monarkin stimulerar tänkandet, och
det så väl att ”folkhemsmonarkin” överträffar det mesta vi sett av stora ordningar.
Jag är inte enig, men republik är ju något annat. Det som förvånar mig är att Linder som så många andra i denna debatt har en torftig uppfattning om republiken. Det försvårar diskussionen. Han jämför dagens republikaner med gårdagens citysanerare, som vräkte omkull allt i mitten och byggde något ogenomtänkt i stället. Republikanism sägs vara ”principrytteri och skrivbordskonstruktioner”.
Här som ofta får man en känsla av att republikanism numera är något okänt, som ej förekommit i det gamla kungariket. Att vara republikan är att vara emot kungen men inte mycket mer. Den filosofiska traditionen från säg Livius till Machiavelli och vår egen Geijer tycks okänd. Republikanism som en idé om medborgarstyre kan inte anas. Man slår ner byggnaderna i centrum, som Linder säger, och det är allt.
Det är en konstig fattigdom, eftersom vi har en så rik erfarenhet av just dessa idéer. Civism, sa man i Geijers föräldrahem. Det fanns värmländska avkrokar där man inte diskuterade annat än den expanderande demokratin – en återkommande tanke: demokratin tränger in på nya områden – för cirka tvåhundra år sen. Vad gäller kungen var den upplysta ståndpunkten att han fick vara om han inte bråkade. Jag är enig.
Det är en egendomlig vana i vårt land, att glömma de goda tankarna. Det gäller ju också ett aktuellt begrepp i EU-konstruktionen: federalism. Det sägs vara något djupt främmande för oss, men i själva verket är det något vi tidigt var bra på. På grund av landets storhet och ödslighet gick det inte att styra på annat sätt. Om det fortaste en tillsägelse kunde färdas i var tio km i timmen (galopp) måste avlägsna orter sköta sig själva. Om det var något de inte kunde fick de gå till kungs, som uttrycket löd.
Det är den svenska federalismens nyckelord. Subsidiaritetsprincip kan man säga.
Jag tänker mig högtiden som en minnets dag då vi upptäcker vad vi hela tiden vetat.
