Att män har svårt att tala öppet om sina känslor gäller uppenbarligen inte de svenska mediemän som just nu blottar sina demoner i podcastform.

I det senaste avsnittet av författarna Alex Schulmans och Sigge Eklunds podcast Alex & Sigge (finns bland annat på Itunes) återger Schulman en av sina terapisessioner. Där blev han ombedd, av sin terapeut, att framkalla sitt fyraåriga jag, eftersom det enligt Schulman är den åldern som hans mest traumatiska minne härstammar från. Schulman beskriver den känsloladdade situationen med den fyraåriga Alex så innerligt att hans kollega Eklund börjar gråta.

Men Schulman och Eklund är inte de enda som vädrar sina känslor i internetradio just nu. Journalisterna Andres Lokko och Kristian Luuk förde ett långt och förtroligt resonemang om lycka i ett färskt podcastavsnitt. Diskussonen handlade om huruvida man blir en bättre eller sämre människa ju äldre man blir, och själv hade jag inga som helst problem att identifiera mig djupt med sam­talet.

I Finland brukar vi säga att det vore bra om män kunde vara lite öppnare. Kanske kunde man på det sättet undvika en del av det svarta mörker som rör sig under samhällsytan. De svenska podcastmännen har tagit det katharsiska knepet att "tala ut" till nya nivåer. Det finns inte ett problem som är för lågt eller ­känsligt. På Schulmans agenda låg också förra gången den bottenlösa kroppsångest han upplever när han går till simhallen och ser sig själv i spegeln.

På 70-talet fanns enorm tilltro till bekännelsens samhällsomstörtande potential. I dag kan ma Andres Lokko och Kristian Luuk  n läsa Christer Kihlmans i och för sig underhållande skandalroman Människan som skalv (1971) och fundera på huruvida världen faktiskt blev lyckligare av att Kihlman berättade allt om sin alkoholism och otrohet.

Bekännelsen har ofta en tendens att slå över i hänförd förtjusning över det egna själsdjupet.

Samtidigt är det svårt att dra gränser mellan narcissism och goda historier. Själv välkomnar jag försiktigt den nya, öppet neurotiska 2000-talsmannen. Och inte minst tycker jag ju om honom när han gestaltar bra, som Karl Ove Knausgård gör. Men samhällsomstörtande? Att Alex & Sigge gör reklam för sin podcast på webbtjänsten Instagram med argumentet att "Sigge gråter!" säger någonting om hur rätt i tiden den nye emotionelle mannen är.