En pianist går in på scenen. Publiken i konsertsalen applåderar och slutar prata. Pianisten sätter sig vid pianot, stänger locket och sitter sedan orörlig i 30 sekunder. Han öppnar locket. Han stänger det igen, och sitter sedan återigen orörlig, nu i två minuter och 23 sekunder, innan han öppnar locket. Sedan är det dags för avslutningen: han stänger pianolocket, sitter still i en minut och 40 sekunder och öppnar sedan locket. Det var hela konserten. Han reser sig upp, bugar sig för publiken och lämnar scenen.

Detta sker i New York 1952, och upphovsmannen till detta verk, 4'33", som kommer att förändra hela musikvärlden, är den amerikanske tonsättaren John Cage. Imorgon är det 100 år sedan han föddes. Sonic Youth på KB i Malmö 2009 Foto: Ronny Johannesson

Genom hela sin karriär frågar sig John Cage: vad är musik? Vad är en komposition? Vad är en konsert? Och vilken roll har egentligen tonsättaren? Cages attityd raserar tidigare föreställningar. Han visar att musik kan vara nästan vad som helst, inklusive musik styrd av slump eller med ljud som kommer från helt andra objekt än traditionella instrument. Om man spelar piano men lägger stenar, metallföremål och andra objekt på strängarna så att ljuden blir annorlunda, hur låter musiken då? Allt är ett experiment, allt är en resa.

Samtidigt som Cage komponerar 4'33" målar konstnären Robert Rauschenberg, medlem av samma New York-avantgardekrets som Cage och hans partner Merce Cunningham, helvita tavlor. Utforskandet av tomheten, att låta konstverket vara en spegel snarare än ett objekt – det Cage ville att publiken skulle lyssna på var inte total tystnad utan snarare de ljud som uppstår när ingen spelad musik hörs – är en revolutionerande tanke som upprör många.

I takt med att Cage blir intresserad av zenbuddhism blir hans musik alltmer öppen och befriad från tonsättarens styrning. Slumpen och naturen spelar en större roll medan det kontrollerande och allvetande geniet förintas. Denna ödmjuka filosofi går tvärtemot både den klassiska musikens tradition och synen på konst och konstnärer i allmänhet.

Samtidens konstmusiketablissemang blev rasande av Cage och hans musik. Men i dag syns hans inflytande överallt.

Malmö konsthall hade 2009 en Sonic Youth-utställning som visade upp både bandets egna projekt och inspirationskällorna. Bland annat visades John Cages Water Walk på en tv-skärm från det performance som John Cage gjorde 1960 på den populära tv-showen I' ve Got a Secret och som gick ut på att Cage med hjälp av ett badkar, en vattenkanna och en vattenkokare skapade olika ljud, allt till publikens förtjusta fnitter (finns på Youtube). Cage visade att avantgardemusik kan vara folkligt underhållande utan att förlora konstnärlig integritet, och denna tanke ekar inte bara i Sonic Youths ljuvliga gitarroväsen utan även i pretentiösa publikfavoriter som Radiohead och Björk.

Electronicapionjären Aphex Twin har använt sig av John Cages preparerade piano på flera låtar, och en mängd andra techno- och glitch-artister har likt Cage ersatt ackord och melodier med en matta av elektroniskt brus. Till exempel Fennesz, som gör musik med elgitarr och laptop och som har gått från indiescenen till att uppträda på konserthus. Cages musik är konst som sker här och nu, lika skör och direkt som ett saxofonsolo av John Coltrane eller en sönderfallande Sex Pistols-låt. Finkultur och populärkultur korsbefruktas på ett sätt som aldrig hade varit möjligt om konstmusik fortfarande enbart hade varit synonymt med symfonier och stråkkvartetter.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

kulturen@expressen.se

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är frilansjournalist.

-

FOTNOT. I morgon arrangerar Bonniers Konsthall och Drottningholms Slottsteater en konsert för att uppmärksamma John Cages 100-årsdag. Samma dag öppnar Bonniers Konsthalls utställning Mer än ljud som pågår till den 2 december.