Den tyska regissören Katie Mitchell sätter upp Strindbergs pjäs som ett slags experimentell filminspelning i realtid. Den direktsända filmen rullar under hela föreställningen, på en duk som hissats upp över scenbilden. Allt som finns därunder är studiomaskineriet som behövs för att skapa filmbilderna.

Fotograferna snirklar skugglikt kring pjäsens krisande trio, som också plockar upp kamerorna själva. Skjutväggar med spröjsade flerglasfönster knuffas fram och tillbaka. Till vänster läser skådespelarna monologer i ett röstbås, till höger står två ljudmakare och framställer effektläten. I fonden står cellisten, och längst fram närbildsmakarna, med stand in-nävar som plockas in när det är dags för en klippbild på Kristins händer, samtidigt som den riktiga Kristin (här uppgraderad till huvudroll) är upptagen med en helbild.

Bildflödet ligger långt ifrån rudimentär, trekamerainspelad tv-teater. Det består av klaustrofobiska men estetiskt välutvecklade filmbilder, inte sällan komplext komponerade i djupled. Att producera dem i realtid är en oerhörd prestation.

Grundidén är alltså mycket spännande. Att se dessa suggestiva filmbilder simultant med att löpande iaktta deras välkoreograferade skapelseprocess skulle kunna vara fantastiskt.

Men tyvärr är föreställningens visuella volym inte alls dimensionerad för Globens annex, och jag som sitter lite längre bak i salongen förmår helt enkelt inte uppfatta vad som sker på den dunkelt upplysta scenen. Det är först när jag smyger fram och granskar rekvisitan efter föreställningens slut som jag anar hur ljudeffekter och närbilder egentligen skapades.

Och eftersom Mitchells koncept totalt bygger på dubbelheten - att publiken ska se både slutprodukt och råmaterial samtidigt – blir slutintrycket snopet, trots att några skärvor av produktionsteknisk perfektion nådde hela vägen till 16:e raden.