Att sätta upp en förkortad parkteaterversion av Hasseåtages Fröken Fleggmans mustasch är ett vansinnesprojekt i stil med att rekonstruera Nile City med andra än Rheborg, Schyffert och Gustafsson i rollerna.

Ensemblen är inte riktigt där. Kollar de kanske vädret? Är de kvar på kollationeringen då de inom sig undrade: Hur i hela friden ska jag kunna vara lika rolig som Hasse, Tage, Gösta eller Lena? Vad i all världen är det här för en tramsig text? Man anar frågorna som raster över deras blickar. Det är inte som att Nicklas Hjulströms regi klargjort saken. Eller har han helt enkelt sagt: Tänk Fredriksdalsteatern och bara kör!

Jag såg Fröken Fleggmans mustasch 1982 och minns att jag bitvis skrattade så jag grät. Nu sprider sig skammens rodnad. Vad var det som var så roligt? Var jag 20 år och – gubbe? Jag påminner mig på Youtube. Det crazy manuset hade verkligen små finurliga poänger, men var mest bara ett skelett kring vilket främst Gösta Ekman och Lena Nyman improviserade fram underbara ögonblick. Man kunde inte slita ögonen från Ekmans slapstick och tics eller Nymans bedagade pigsnärta, oberäkneligt sorglös och disträ. Tillsammans tänjde de scener till bristningsgränsen.

Men man behöver inte ens ha upplevt originalet för att undra vad det är som fattas. För att denna studentikosa fars, som börjar när Karl Bertil Jonsson var liten, ska bli rolig behövs mer än detta buskspel efter noterna.