P C Jersild, den gamle religionsfobikern, skrev så här i en indignerad pamflett på
DN:s ledarsida den 20/9: ”I USA kan man tänka sig en svart man eller kvinna som president – men ateister göre sig icke besvär”.
I Sverige kan man tänka sig det mesta som universitetsrektor – men frikyrkliga göre sig icke besvär. Följande har hänt: En ny rektor har, efter omfattande sökande och intervjuer utsetts att leda Lunds universitet.
Den utvalde heter Per Eriksson och kommer närmast från en post som generaldirektör för Vinnova. I segerintervjun i
Sydsvenskan berättade han att läser bibeln och tillhör en baptistförsamling i Malmö.
Det skulle han inte ha gjort. Det tog hus i helvete – eller i alla fall på den naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet där sju upprörda forskare genast anade homofobi, intelligent design och forskning i fara.
Ett hysteriskt protestbrev författades, kopia sändes till pressen och en smärre inkvisition initierades.
Bengt Söderström, professor i mikrobiologisk ekologi, sade till pressen att ”det finns en oro”. ”Det känns inte seriöst” säger Cecilia Hägerhäll, universitetslektor i biokemi, ”Han tillhörde en rörelse där man menar att bibeln är Guds ord, punkt.” Nå, Cecilia, det är nu en åsikt som de allra flesta kristna delar. Det är därför vi kristna ägnar bibeln detta ohemula intresse. Att vi betraktar bibeln som Guds ord är dock inte detsamma som att vi slaviskt följer den – eller att vi vill tvinga andra att göra det. Det handlar om tolkning, och om en ödmjuk insikt i att all mänsklig tolkning är bristfällig. Sanningen, den strävar vi efter, men når aldrig. Lektor Hägerhäll är mån om att framstå som tolerant så hon säger så här: ”Hade han varit buddhist hade det varit mycket mer okontroversiellt.”
Jag är inte så säker på att jag skulle föredra en buddhist som chef. Begrunda Dalai Lamas råd i ”Lycka på jobbet” till den som är missnöjd med sin arbetssituation: ”Vi kan vara lyckliga på jobbet genom att förändra våra attityder och vår inställning genom mental träning.”
Sug på den när du vill löneförhandla eller påtala sexuella trakasserier.
Det finns ett mönster här. Ett mönster som stavas okunskap.
I Sverige är vi toleranta. Mångfald. Det är fint det. En öppet homosexuell rektor för ett av Sveriges största universitet hade smakat mumma. Eller varför inte en muslim – gärna kvinna. Hurra, vad vi är bra! Kanske någon med ett litet funktionshinder? Men frikyrklig? Nej, vet ni vad. Det finns gränser för hur tolerant man kan vara. En del saker är liksom bara för pinsamma, eller för farliga, för att kunna tolerera, eller tala öppet om.
Som öppet kristen får jag ofta förtroenden jag inte bett om (”du vet, jag är också sån, du fattar, va”).
På en av bokmässans flottare tillställningar hamnade jag i en konversation med en mäktig man av judisk härkomst angående just religionsfobi – något som inte drabbar judar på riktigt samma sätt som kristna. ”Jo, men judendomen är ju ingen missionerande religion”, sade han, och då gick det upp ett ljus för mig. Ni tror alltså att vi försöker frälsa er? Det är det ni är rädda för.
Ann Heberlein
kulturen@expressen.se
