Vad får man om man samlar ihop en prostituerad, en klimathotsskeptiker, en Belgian Blue-bonde, en haschpundare och en klubbarrangör med fäbless för korsfästningar? Ett dårhus, skulle vissa säga. Inte Mattias Svensson. I debattboken
Glädjedödarna beskriver han de fritänkande kufarna som frontsoldater i ett utdraget krig mot politiker, tjänstemän och experter som försöker kringskära individens frihet.
Mattias Svensson, redaktör på den borgerliga tidskriften Neo, går grundligt till väga i sin exposé över förmynderiets historia. Som en av Frihetsfrontens gamla ideologer kan han vädra förbudspolitik på milsavstånd. Han skriver om dansbanefrågan på 30-talet, om videovåldspaniken på 80-talet och om hetsjakten på Stockholms rejvklubbar på 90-talet, då spensliga technoälskare släpades ut från dansgolven av kravallutrustad narkotikapolis.
Med van Timbrohand guidar han vidare in i en nutid präglad av extremt säkerhetstänkande, växande regelverk och myndighetsstyre. Människan fick kasta motboken i ån, ändå blev hon inte fri.
Allt folk vill är att få ha lite kul och göra som de vill, resonerar Svensson. Är det för mycket begärt? Med syrlig humor, liberalt patos och 400 fotnoter lappar han sedan ihop en historieskrivning där våra friheter ständigt är under attack. Den är inte utan poänger. När det handlar om de ögonblick i den svenska politiska historien när regelverken retirerat och individens manöverutrymme ökat, då är
Glädjedödarna inte bara underhållande utan till och med fängslande läsning.
Även de politiska motståndare som hängs ut som kollektivismens kreatur lär tycka att det är rätt skoj att gräva i Svenssons nyliberala godispåse till bok. Men som så ofta med snacks får man till slut ont i magen. Mattias Svensson är bra på att nedmontera experternas hotbilder runt rökning, sex och alkohol, men ironiskt nog mynnar alla varningar ut i en helt egen skräckvision.
Förmyndare lurar bakom varje knut, och om politikerna inte hålls kort riskerar vi utökat maktmissbruk, kanske tyranni. Till sist vill man hellre äta sågspån än att behöva läsa ordet förmynderi en gång till.
Att raljera över dansförbud är lätt, att lösa mänsklighetens ödesfrågor jobbigt. Det blir extra tydligt när klimatfrågan kommer in i bilden, en fråga där individens friheter står i direkt konflikt mot samhällets långsiktiga bästa.
I princip alla forskare säger att vi inte kan fortsätta flyga, köra bil och grilla i den omfattning vi gör i dag, hur mycket vi än råkar tycka om dessa njutningar. Går det då att göra någonting, till exempel att chockhöja skatten på korta inrikes flygresor, för att styra över medborgarna till mer miljövänligt resande? Nej, svarar förmynderikritikern, det går inte. Det är nämligen förmynderi. Och medan polerna fortsätter att smälta avfärdas varje försök att påverka våra livsstilsmönster med en fnysning. Ingen tjafsar med vår heliga konsumtion.
Problemet med global uppvärmning? Det löser Mattias Svensson lätt. Han bestämmer sig helt enkelt för att det inom kort dyker upp en rådig uppfinnare som fixar alltihop (sannolikt en liberal).
Under tiden kan jag koppla av och fortsätta ta flyget. För vem skulle ifrågasätta den rättigheten? Ravekommissionen?
Anton Gustavsson
kulturen@expressen.se
Frilansskribent och chefredaktör för musiktidningen Novell
