17-åriga Helene Hegemann skakar det litterära Tyskland med sin ihopstulna debutroman. Ann Heberlein reflekterar kring stölden som metod för att skriva sanningen.
"Boken är fenomenal. Och författarinnan är ett fenomen”, skriver kritikern George Diez begeistrat i Süddeutsche Zeitung om Helene Hegemanns debut Axolotl roadkill.
Diez är bara en röst i kritikerkören som har överöst Hegemann med superlativer: 17-åringens roman om knark, våld, sex och allmän skörlevnad i hippa underground-Berlin kallas ”banbrytande”, ”radikal”, ”skoningslös” och ”mogen”.
Berättelsen om Miftis hårda partajande utropades omedelbart till ”en generationsroman för tonåringar i en neurotisk verklighet”. Hegemann är alltså en ultravåt dröm för vilken medelålderskrisande och lätt verklighetsfrämmande kritiker som helst: en ung kvinna med hård what the fuck-attityd som lever ett liv som den ängslige kritikern inte ens kan drömma om – men gärna vill ge intrycket av att han förstår.
”Det här är en bok alla över 30 borde läsa!” anser exempelvis Frankfurter Allgemeine.
Axolotl roadkill rusade på försäljningstopplistorna och blev nominerad till det prestigefyllda Leipzig book fair prize: och när författarinnan avslöjades som en litterär tjuv bevisade hon att hon verkligen är ett fenomen.
Den förväntade pudeln uteblev. Avslöjandet att den haussade boken till stor del består av plagiat rör inte Hegemann i ryggen:
”Det finns ändå inget som är originellt, bara sådant som är autentiskt”, säger hon med en axelryckning. Hegemann menar att hennes klipp- och klistra-bok uttrycker ett nytt sätt att betrakta upphovsrätt och verklighet: metoden är en del av bokens koncept.
”Berlin finns för att blanda allting med allting” säger Edmond, en av karaktärerna i Axolotl roadkill, en inställning som tycks uttrycka författar-innans filosofi (även om det nu inte var Hegemann som formulerade denna visdom, utan bloggaren ”Airen” som skrivit Strobo, vilken är en av de texter hon lånat från.) Hegemann anser sig alltså ha ”blandat” snarare än plagierat.
Paradoxalt nog framhöll flera kritiker just romanens autentiska känsla – många utgick ifrån att sex- och drogskildringarna var baserade på Hegemanns egna erfarenheter, vilket naturligtvis var extra kittlande eftersom författarinnan var blott 16 år då hon skrev boken.
Hegemann själv intresserar sig föga för egna erfarenheter och upplevelser. Hon säger att hon inte bryr sig om var-ifrån människor hämtar inspiration och stoff – det som är intressant är vad de gör med den och hur de uttrycker sig.
Autenticitet handlar alltså om blandningen, inte om att vara först med en unik formulering eller en originell berättelse, det handlar om att väva en unik matta med hjälp av andras (och kanske några egna) trasor.
Hegemanns utgångspunkt är att allt och alla är produkter av ett sammanhang: vi matas, tuggar och spottar ur oss.
Jag gillar hennes inställning. Faktiskt föredrar jag den framför den överspända idé som härjar bland svenska författare, nämligen att text bara blir Litteratur om den uttrycker något som varken författaren eller någon annan har en aning om: orden ska komma till Författaren som en uppenbarelse.
Det är ju naturligtvis bara trams. Alla snor. Från film, drama, mytologi, musik, från andras och det egna livet. Det är lite som med Gud: vi kan bara tala om Gud i termer av sådant vi känner till, och det enda vi känner till är människan och hennes egenskaper.
Vi kan bara skriva om det vi känner till, bara tänka tankar som kommer ur tankar redan tänkta. Det mesta – allt? – är redan sagt. Det som återstår är att tänka nytt om välkända fenomen, att stoppa fragment, bilder och erfarenheter i en mixer för att skapa en tidigare okänd smak eller färg.
Helena Hegemann betraktas trots fusket som en genial författare. Der Spiegel jämför Axolotl killroad med Den nakna lunchen av William S. Burroughs, en bok som också är späckad med stölder från andra texter – tidningsartiklar, annonser, skönlitterära verk.
Verena Auffermann som sitter i juryn för Leipzig book fair prize ångrar inte nomineringen av Hegemann: ”Vi anser att Helena Hegemann är en extremt begåvad ung kvinna,” säger hon. Ett fenomen är hon utan tvekan.
