Eugéne Delacroix: "Friheten på barrikaderna" (1833)
Eugéne Delacroix: "Friheten på barrikaderna" (1833)

Frihetens barrikader

Publicerad
Uppdaterad
Johan Norberg
Nej till Marx
Nej till Mao

Det finns en form

av politisk forskning som skulle kunna kallas "jamen, du då?"-genren. Efter Berlinmurens fall har delar av den radikala vänstern gång på gång tvingats förklara sina ursäkter för röda despoter. Det är mänskligt att de till slut tröttnar och vill byta ämne. Det har bidragit till en jakt på liberala förbrytelser, för att de ska kunna ge svar på tal. Per Wirtén (Expressen 11/1) populariserar denna genre när han begär att liberaler erkänner liberalismens skuld. I sig är det ingen dum idé. Att vara självkritisk och ständigt pröva sina åsikter är det bästa sättet att undvika dogmatism och misstag. Det bör även liberaler göra. Men jag är inte säker på att Wirténs yviga exempelsamling stärker någon liberals självkritiska ådra. Ett av regeringsalliansens partier leds av en person som så sent som för sju år sedan sade att han var leninist. Var hittar Wirtén liberalismens motsvarigheter? Var är de liberala massmorden? Vilka svenska liberaler har kramat diktatorer? Det närmaste Wirtén kommer är - IT-bubblan och globaliseringen. Hmm. Om den liberala skulden är att vi har lagt ut lite för mycket fiberoptiska kablar mellan kontinenterna så måste jag erkänna att det inte kommer att störa min nattsömn. För att hitta något grövre söker sig Wirtén allt längre bort i tid och rum. Till slut hamnar han i Indien, för 100-130 år sedan. Landet drabbades då av väldiga svältkatastrofer, som Wirtén skyller på den brittiska kolonialmaktens liberala ideologi, som enligt honom föreskrev att ingen skulle få hjälp.

Resonemanget bygger

han på amerikanen Mike Davis bok Svält och kolonialism. Och det är det som är problemet. Om någon vill knyta svält till politiska ideologier är det ingen bra idé att vända sig till någon som förnekar att Kinas svältkatastrofer hade med kommunismen att göra, och som menar att historiens störste massmördare, Mao, leddes av god vilja, till skillnad från de ondskefulla britterna. Men det gör Davis, en hårdför marxist som ofta föredrar den ideologiska kartan framför terrängen. "Det råder ingen tvekan om att Davis gör sig skyldig till, ska vi säga, ett fantasifullt bruk av fakta", som Salon.com uttryckte det i ett porträtt. Låt se nu: Kastsystem, tvång att odla vissa grödor, förbud att handla fritt och tyngande skatter även under svälten. För oss som trodde att ekonomisk liberalism hade något att göra med fria arbetsmarknader, äganderätt, låga skatter och frihandel klingar det inte bekant. Davis och Wirtén reducerar alltså liberalismen till oviljan att hjälpa de nödställda. Med den synen var Mao liberal när han inte hjälpte sina svältande undersåtar. Det gör att Wirtén till och med skyller 1840-talets irländska potatissvält på liberalismen. I själva verket var det liberalerna och frihandlarna som kämpade mot det feodala system som inte kunde producera och de tullar som fördyrade brödet. Det var just ramaskriet över denna svält som ledde till frihandelns seger 1846.

Wirtén har

bestämt sig för att kolonialismen i sig var ett liberalt projekt. Jag har läst artikeln flera gånger, och jag hittar fortfarande inte argumenten. Jag noterar bara en konstig formulering om John Locke, liberalismens far som slog fast att individen får skapa och agera fritt så länge hon inte utövar aggression mot andra. Wirtén menar att kopplingen till våld mot andra länder är att individen i Lockes tappning "stapplar ut i ljuset och erövrar genast världen". "Erövrar världen"? Wirtén påvisar inte ett samband, han missbrukar bara en metafor. Sanningen var att 1800-talsliberaler som Smith, Ricardo, Bentham, Bastiat och Spencer var högljudda motståndare mot kolonialismen - till skillnad från till exempel Marx. Liberala politiker bekämpade oftast de konservativas imperiedrömmar, även om de ibland vek sig. Manchesterliberalernas såg sin kamp för frihandel som ett sätt att inleda nedmonteringen av hela det brittiska imperiet. Storbritannien var liberalismens hemland vid denna tid, men alla stora europeiska makter var kolonisatörer, oavsett politisk färg. De liberala idéerna märktes främst i form av en opinion som modererade den brittiska kolonialismen, såg till att den användes till att avskaffa slaveriet och gjorde att den inte blev lika brutal som till exempel den belgiska, franska, tyska eller japanska. Exempelvis ökade den indiska folkmängden och livslängden snabbare efter britternas kolonisering. Från början av 1900-talet närmast försvann de tidigare regelbundna svältkatastroferna i Indien i takt med att kommunikationerna förbättrades och marknaderna integrerades. Som Niall Ferguson visade i Empire var det till stor del de liberala idéernas starka ställning i Storbritannien som gjorde att kolonierna kunde frigöras, eftersom de rent militärt hade kunnat behålla dem, om hemmaopinionen inte hade protesterat mot brutala insatser.

Avsikten med

Wirténs historiska utflykt är naturligtvis att svärta ned dagens frihandel och globalisering med obehagliga historiska associationer. Men det är tvärtom skillnaderna som framträder vid en sådan jämförelse: Nu deltar länder och människor endast i handelsutbyte om de anser sig tjäna på det. De stora liberaliseringarna har inte gjorts av WTO eller IMF, utan genom enskilda beslut av länder som Kina och Indien som har sett vad de har att vinna på det. Wirtén skriver gripande om svälten i södra Afrika. Men det är världens minst liberala region. Det är de länder som inte vill eller tillåts delta i globaliseringen som halkar efter i denna epok. I världens u-länder som helhet har hungersnöden halverats sedan mitten av 1970-talet, och den extrema fattigdomen och barnarbetet har halverats sedan 1980. Denna utveckling har letts av de länder som liberaliserar sina ekonomier och som ökar handeln och investeringarna mest. Om jag ska känna skuld över det kräver jag först att få se ett mer positivt alternativ.

Per Wirtén tycker sig nog

vid det här laget ha fått beviset för att liberaler inte kan vara självkritiska. Hans artikel är nämligen listig: Antingen erkänner liberaler att de har mycket att skämmas över, eller så bevisar de att de är naivt självgoda. Men det finns ett tredje alternativ: Liberalismen har mindre att skämmas över än andra ideologier därför att den till sin natur är självkritisk. Wirtén må ha träffat några liberaler som aldrig erkänner misstag, men jag skulle hävda att den liberala idétraditionen mer än andra består av ständig introspektion och omprövning. Det är detta som är innebörden av den hånade frasen att en liberal är kluven: Det finns ingen Marx, inga utopier och inga perfekta lösningar där man klarar sig utan avvägningar och prövningar. Liberalismen är i sig en lärdom från historien, från insikten att makt alltid bör begränsas och att man alltid måste dela, tygla och kontrollera makten. Människor och makthavare kommer i alla epoker och oberoende av ideologi att göra fel och begå förbrytelser. Därför måste institutioner utformas så att vi begränsar människors makt över andra. Där konservatismen och socialismen förklarar hur makt ska utövas är liberalismen idén om att makt ska begränsas. Där de bråkar om hur individen ska styras, vill liberalismen att individen ska frigöras från detta styre. Det är därför konservatism och socialism alltid har en mörk sida - när individen inte beter sig som i de ambitiösa planerna ligger tvånget alltid nära till hands. Visst kan frihet också missbrukas, men inte lika storskaligt, mot andra. Därför går det inte att skriva "Liberalismens svarta bok" utan att det antingen blir en platt framställning om IT-bubblan eller fantasier om liberalismens ansvar för kolonialismen.

Den österrikiske

liberalen Ludwig von Mises menade att det inte borde finnas liberala partier. När vissa grupper försöker monopolisera liberalismen stelnar den. I stället borde liberalismen vara en levande idé, en kultur, som influerar alla partier och tyglar deras tro på maktens möjligheter och kollektivets rätt. Detta är liberalismens största framgång - att den "segrar ihjäl sig" när högern och vänstern allt mer accepterar demokrati, tolerans och marknadsekonomi. Om jag var på lite mer självgott humör skulle jag passa på att ge den liberala filosofin äran för att socialismens och konservatismens skuld inte är större än den är.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag